Alldeles nyinskaffad är Feist´s "The Reminder" och det tycks vara en alldeles utmärkt skiva. Leslie Feist född 1976 är även med i Broken Social Scene, som även de är ett bra band. Musikbyrån i Sveriges Television la detta album på första platsen över 2007 års album, det återstår väl att se om jag kan hålla med dem om det. Det jag har lyssnat såhär långt bådar som sagt ändå väldigt gott och den mest påtagliga låten är just nu "1 2 3 4" som spelats ganska flitigt i radion. Leslie Feist har lite släktdrag med Regina Spektor tycker jag och sämre kan det va, för mig känns Feist dock som ett strå vassare. För övrigt så är detta mitt första cd-album med sån där ny ask med runda hörn, bara en sån sak.

Jag får en skicka vidare lista av bullshit bulletin a.k.a cdhyllankillen. Jag får bokstaven "U" och ska följdaktligen skriva om en artist som börjar på U och gjort en bra låt som jag tycker om. Ok. Här skulle jag kunna valt coola Unida med nånting från deras "Coping With The Urban Coyote", nåt med Underworld eller Urge Overkill. Men men, det blir U2 och deras tribut till Billie Holiday nämligen "Angel Of Harlem". Jag gillar den låten mycket, den är som ett dokument över bandets utveckling, stämningsfylld och själfull. Ja det är riktigt bra. Om jag ska manövrera mig vidare från utmaningen och göra några övriga kommentarer kring "Rattle And Hum" så kan man väl säga att jag gillar deras Beatlescover "Helter Skelter" sen är det kanske inte helt musikjournalistiskt korrekt att gilla "Van Diemen´s Land" som The Edge gjort, men jag gillar den och är ju inte heller någon musikjournalist. Så blev det med U och jag ska skicka nästa bokstav vidare som alltså blir V. Bokstaven V får gå till Pinhead och Deepedition.

Här hoppar vi fram och tillbaka i den alfabetiska ordningen och hamnar på ett engelskt Jungle/Drum ´n´bass/Club/Dance-album, eller rättare sagt dubbelalbum. Det är den andra volymen av LTJ. Bukems Logical progression projekt och här har han teamat upp med Blame som mixat en av skivorna. Ja det är s.k Jungle och min kunskap inom klubbmusiken är som tidigare sagt inte särsklilt stor men jag konstaterar att skivan som kom 1997 fortfarande har bra sväng.

A Girl Called Eddie heter egentligen Erin Moran och är ifrån Neptune, New Jersey. Hon gör popp med lite soulinslag och är en singer/songwriter helt enkelt. Framförallt så har Erin en mycket trevlig röst. Skivans bästa spår är "The Long Goodbye" följt av "Tears All Over Town" och "Golden", men "The Long Goodbye" är helt magnifik och jag förstår inte riktigt att den inte fått större genomslag. "Bruised, aching songs of loss, abandonment and failed dreams" skriver ett fan om denna skiva och jag kan inte annat än instämma. Det är inga solskenshistorier som presenteras direkt men det är vackert väldigt vackert. Skivan är ifrån 2004 och släpptes på Anti records. Tack till denna bloggpersonlighet som gjorde att jag upptäckte den här skivan.

Stars öppnar sin skiva med en äldre herres röst som säger "When there´s nothing left to burn you have to set yourself on fire", lite mysko men det sätter sin prägel på stämningen till första spåret "Your Ex-lover Is Dead" som är en otroligt vacker duett och Amy Millan har en vacker röst. Låten är förmodligen också den starkaste på hela skivan. Skivan är från 2005 och bandet är ifrån Kanada. Skivan får hela 8.4 av 10 hos Pitchfork där ni också kan läsa en lååång recension och grotta ner er i Stars.

Vi hoppar till bokstaven O och kommer fram till Oasiskatalogen i cdskåpet, här finns de flesta titlarna utom de allra senaste. Häromdagen lyckades jag se en Oasisdokumentär på småobskyra Tv4 Fakta. Intressant och underhållande att se bröderna Gallagher kommentera denna deras första skiva. Det påstods att detta var nittiotalets viktigaste skiva tillsammans med Nirvana´s "Nevermind" och framförallt en av de bästa debutskivorna som överhuvudtaget gjorts. Kanske är det så. Oasis debut är ju fylld av riktigt sprakande låtar: "Rock ´n´Roll Star", "Live Forever", "Columbia", "Supersonic", "Cigarettes And Alcohol" med mera. "Live Forever" blev deras mest monstruösa hit men jag vet inte om det är min favorit. Jag håller med om att detta var och är en viktig skiva för den moderna poppen samtidigt som jag inte är helt spiksäker på att låtarna kommer att stå sig så länge som de själva tror. "Live Forever" har möjligen störst potential att överleva längst. Men skivan i sig håller förmodligen för den inbitne Oasisfanatikern, vad jag menade var att det är svårt att nå Beatles och Elvis odödlighet i dessa dagar. 1994 kom skivan och det gick snabbt för Oasis att gå från indieband till ganska stora scener. I dokumentären sades att Noel hade femtio låtar klara innan de gick in i studion med sitt kontrakt med Creation. Material nog för en uppföljare alltså. Den som gillar Oasis bör också kolla upp singlarna från "Definitely Maybe" där finns många bra spår som b-sidor.