"Consequence Music" är Dextros debutalbum och släpptes i år (2007). De kategoriseras närmast som lågtempo electronica. Det är en Glasgowmusiker vid namn Ewan Mackenzie som står bakom detta projekt som är ganska psykedeliskt och drömskt. Det är mestadels instrumentalt och vackert med många olika instrument. Köpte skivan efter tips från skivgurun Pinhead.

Av någon märklig anledning så fick jag ett infall i ett lätt berusat tillstånd att klicka hem tre Dave Matthews plattor på Ginza, vilket jag såklart ångrade dagen efter. Men men nu står de och dammar. Det var väl inte direkt min kopp te det här om man säger så. Jag orkar inte skriva om alla tre och knappt den här. Titelspåret är inte helt värdelöst, "Some Devil" är rätt ok men resten är inget jag reekommenderar.

Amerikanskt, elektroniskt och indiepoppigt är Ben Gibbard (Death Cab For Cutie) och Jimmy Tamborello´s projekt The Postal Service. 2003 kom "Give Up" men det var först något år senare jag kom att införskaffa denna skiva, genom att först upptäckt Death Cab. "Give Up" är en genomgående bra skiva som är ett välkommet avbrott till det traditionella rock/pop spåret. Här finns riktiga godbitar som "Such Great Heights", "Recycled Air" och "We Will Become Silhouettes". Bandets namn uppkom genom att Tamborello skickade DAT-tejper med musiken via u.s postal service till Gibbard som la sången. Nu väntar jag med spänning på nästa album.

1996 kom detta album som väl är amerikansk collegerock (indie). Låten framför andra på denna skiva var "Popular" som just handlar om hur man blir poppis bland skolkompisarna. Man skulle nästan kunna säga att Nada Surf är ett one hit wonder men de har tydligen kommit tillbaka och blivit populära igen på senare år åtminstone i USA. Förutom hitten "Popular" finns en annan låt som egentligen är bättre i mitt tycke och det är "Stalemate".

Kolla in Nada Surf live med Stalemate:

http://www.youtube.com/watch?v=1HzINoS5HZo&feature=related

Detta album är från 2006 och var väl för mig en av det årets överraskningar. Linda Malmström sjunger så bra och med sådan närvaro att man baxnar när det är som bäst. Speciellt låtarna "All The Same" och "For A While" är riktigt bra. Det är lite country/folk känsla på det hela, man anar en del inspiration från Dylan här.

Amerikansk rock från 1994. Mother Tongue har väl knappast gjort sig speciellt kända i Sverige men detta är en hyfsad skiva som jag lyssnade på en hel del när den kom. Det är lite småfunkigt och tungt.

Och såhär låter deras "Broken":

http://www.youtube.com/watch?v=iyBCZ8WSNzI

Få skivor har väl banat väg för så mycket som "Nevermind" om vi nu ser till 90-tal. Det är också få låtar som man minns exakt vart man var och vad man gjorde när man hörde dem första gången. "Smells Like Teen Spirit" är en sån låt. Jag satt hemma i föräldrahemmet och kollade på MTV. Nirvana har betytt mycket för den musik jag lyssnat på genom åren och betytt en hel del som band för mig personligen. Det var en stor tragedi att Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv. Men om vi fortsätter att diskutera "Nevermind" så är skivan mer än bara "Smells Like Teen Spirit", "Come As You Are" och "On A Plain" är fruktansvärt bra låtar. Skivan är från 1991 och känns lika aktuell idag som då, det är en sån skiva man inte vill lyssna för mycket på för att spara låtarna liksom.

Pengabrorsan är här och detta coveralbum med sina 10 låtar är verkligen gripande på sina håll. Första låten "Dom Vet Ingenting Om Oss" (skriven av Kirsty MacColl) är helt sjukt bra och jag tror att Springsteen önskar att han skrev den låten. Hela produktionen doftar för övrigt en hel del Springsteen. Sen har herr Wendin gett sig i kast med att tolka Tom Waits grymma klassiker "Downtown Train" och klarar det med bravur. Jag har inte tidigare imponerats jättemycket av Moneybrothers engelska skivor, denna platta är dock svår att inte ta till sitt hjärta. Det blir så direkt när det är på svenska helt enkelt. Köp den.

Här har vi en samlingsskiva från 2004 med det bästa av Mission Of Burma ett "post-punkband" som bildades i Boston 1979. Man kan väl knappast säga att de är speciellt kända i Sverige, kanske några har hört deras låt "That´s when I reach for my revolver" via Moby´s cover på dennes hardcoreplatta "Animal Rights". Vad kan man då säga om MB, ja det är ganska lo-fi, skramligt och bra, påminner stundtals om The Clash. Lyssna på "Academy Fight Song" den är bäst.

Hm. Ja det var inte igår man lade denna cdplatta från 1996 i spelaren och det verkar ha sin orsak. Det hela känns verkligen pretentiöst och ointressant. Det verkar som Manics storhet försvann med Richey James. Bandet gjorde dock en oväntat stark låt någongång runt 2000 i "Masses Against The Classes" den är verkligen värd att lyssna på. Ni får inte heller glömma den smått otroliga låten "Little Baby Nothing" som bandet spelade in med före detta porrskådisen
Traci Lords på sång. Den är sjukt bra.

Här har vi ett av J Mascis soloalbum från 2000 och det är en riktig höjdare om man gillar det Dinosaur Jr har ådstakommit. 11 låtar plus en extra singelskiva. Jämför man vidare med Dinosaur Jr (vilket är ofrånkomligt) så kan man väl säga att detta är lite mera renodlat från det värsta gitarrbrölet, lite mer melodiöst. Jag lyckades få se Mascis live på Studion i Stockholm någon gång efter att denna skiva släpptes, helt akustisk spelning med en mycket inåtvänd herre. Hursomhelst är detta ett mycket bra rockalbum.

Oj oj, det känns som en evighet sedan. 1993 kom denna självbetitlade Olle Ljungström skiva och den håller än, bitvis. Öppningsspåret "Hur långt kan det gå?" håller definitivt fortfarande som en bra popsång. Det var inte igår jag lyssnade på denna ska sägas och den väcker minnen från Hultsfred där en Olle i rutiga punkbrallor spelade sin musik. Detta är helt klart ett av de bättre svenskspråkiga popskivorna tillsammans med Hellman och Hellström. "Jag spelar vanlig" bara en sån låt räcker för mig.

Mark Lanegan´s "Bubblegum" är från 2004 och kan vid en första lyssning kännas som en spretig historia. Har man lite tålamod så växer dock skivan för varje lyssning. På några spår har Lanegan dessutom sällskap med PJ Harvey och sämre kombination har man ju hört. Skivan är ganska omväxlande från lågmälda mörka låtar till rock i lite snabbare tempo som inte är helt olik Queens Of The Stoneage, vilket kanske har sin förklaring i att Lanegan samarbetat med Josh Homme tidigare. Skivan är också inspelad i den legendariska stonerrock studion Rancho De La Luna, Joshua Tree i Kalifornien, där Kyuss spelade in sina skivor. Ni som gillade Screaming Trees i grungeeran lär inte bli besvikna på Lanegans solo heller, han låter fortfarande lika bra om inte bättre. Lanegan är troligen en av de bästa rock´n´roll rösterna som finns idag.

Leviathan släpptes i Usa 31 augusti 2004 och den hittade till cdskåpet under hösten samma år. Mastodon är ett av mina absoluta favoritband när det kommer till tungt sväng. De visar prov på ett brett musikaliskt spektrum. De kan växla tempo och göra oväntade vändningar i sina låtar. Huvud cd´n innehåller 10 spår och extra cd´n har 7 spår. Det bästa spåret på skivan är utan diskussion "Iron Tusk" som är stenhårt och kör över en som en ångvält. Jag kan också rekommendera att se Mastodon live, det är en upplevelse.