Cdskåpet tar paus på grund av flytt. Nytt under solen som inte kommit med är bl a Art Blakey quintet, A Girl Called Eddie, Death Cab For Cutie, Duke Special och sedan en bunt skivor på de oredovisade bokstäverna. Förhoppningsvis är cdskåpet tillbaka före jul.

"Songs In A Minor" är Alicia Keys debut (?) och kom 2001. Keys är den enda nyare artist som jag fått riktig soulvibb av, om man jämför med de gamla "kanonerna" (som Clabbe skulle säga). "Songs In A Minor" innehåller hela 17 låtar, skivan sålde 235 000 första veckan den var ute och har sålts i mer än tolv miljoner exemplar och det är väl ett hyfsat resultat för en debutskiva. Mina bästa låtar här är "Girlfriend" och "A Woman’s Worth". "Fallin" är lite för uttjatad för att man ska orka lyssna på den. Jaja, nu tycker alla metalsnubbar att jag är en riktig mes.

"The Diary Of Alicia Keys" är också bra, "You Don’t Know My Name" är en riktig soullåt, som soul ska vara. Men även här är det lite för många låtar men det som är signifikativt med Alicia Keys är att hitlåtarna är så bra att de väger upp för utfyllnaden.

Ett album ur den sk "stonerrock" genren, jag gillar inte direkt den genrebeteckningen som syftar till att man måste vara nerrökt för att ha något utbyte av musiken, Riffrock och Desertrock är andra namn på denna genre och jag vet inte vad som passar bäst. Det räcker med att kalla det tung rock. Hursomhelst så köpte jag detta promoalbum med Karma To Burn på resande fot, i London någon gång på nittiotalet. Har inte lyssnat på det mycket alls, så lite faktiskt att jag inte kan orda så mycket om det. Men i skrivande stund åker skivan in i datorn och det låter väldigt ok, sången låter stundtals extremt mycket Dave Wyndorf (Monster Magnet) och musiken påminner också en hel del om Monster Magnet men framförallt om kungarna - Kyuss. Det som är lite annorlunda med denna Karma To Burn skiva är att de har en kvinnlig backup sångerska, något som är sällsynt i denna värld av ökenrock. Karma To Burn löstes upp 2002 och den här skivan är ifrån 1996/97. För första gången sedan jag började med detta bloggprojekt känner jag mig uppriktigt glad över att ha upptäckt denna bortglömda skiva.

Som sagt så skrev jag ju tidigare om Eldkvarn och Carla och här är Carlas soloalbum "Skakad & Rörd" från 1993 och det känns som jag är den enda som äger detta album men jag hoppas verkligen inte det. Man kan inte annat än gilla textrader som "…dina skjortor luktar bara Borås" och "…ingen trimmad moped gör någon konstapel vred". Förmodligen är det så med Carla att antingen gillar man det mycket eller så tycker man inte om det alls. Det känns som att det är en hel del Perssons Pack över detta men det är nog så att Per Persson och hans gäng förmodligen sneglat en del på Eldkvarn. "Skakad & Rörd" är också given för en enda sångs skull och det är "Ölhund".

När jag 1999 fick höra Jan Johansson för första gången gick jag i skolan och en av mina klasskompisar spelade hans pianomusik i samband med någon presentation. Det var verkligen en riktig musikupplevelse, det låter möjligen löjligt men jag var bara tvungen att skaffa någon skiva snabbt. Det blev denna som är två vinylskivor med en av Sveriges bästa musiker någonsin. Jag kan inte komma på någon som kan porträttera den svenska folksjälen bättre än denne man från Hälsingland. När jag lyssnar på Johansson förflyttas sinnet mot oändliga skogar, inlandet, älvar och berg. Så är det. Och förmodligen hade jag säkert hört honom före den här tiden men inte lyssnat.

Alla som hade MTV på nittiotalet minns väl Jellyfish? Det vet jag att åtminstone Studiomannen gör eftersom han hade med "Bellybutton" som skivtips på sin blogg. Och studiomannen gör helt rätt som tipsar om denna bortglömda nittiotalsskiva, "Bellybutton" är fortfarande ett solitt pop/rockalbum med tydliga influenser från Beatles flum-era och även Beach Boys.

Tum tum tum tum tum tum tum tum taaa daaaaa. En klassisk film med ett kanske ännu mer klassiskt musiktema. John Williams i högform. Detta soundtrack köpte jag i samband med någon skoluppgift som bestod i att göra animerade filmförtexter.

Hehe, näää, jag är mållös. Kryzz.

Det här är väl inte den bästa Jam-samlingen men den är bra ändå. Tyvärr saknar den min favoritlåt med The Jam "Beat Surrender" som också måste vara Anders Wendins favvolåt? Som sagt "The Jam Collection" gjorde mig lite besviken när jag köpte den och så fick den aldrig särskilt mycket lyssnartid men jag tror att den ska få en ny chans.

"Wicked Game" skaffades bara för låten med samma titel. Den naglade sig fast i medvetandet genom ett evigt malande på MTV och den smått fantastiska videon med Helena Christensen.

Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att lägga mina pengar på uppföljaren "Forever Blue" och den är faktiskt inte så dålig som folk kanske tror, den är dock inte tillräckligt intressant för att jag ska orka lyssna om på den.

Jahaja bara två skivor med Maiden? vadnu. Iron Maiden återfinns i större utsträckning i vinylbacken, åtminstone ytterligare tre titlar. De som finns i cdskåpet är "Run To The Hills/The Number Of The Beast" ep´n med "Listen with Nicko!", "Seventh Son Of A Seventh Son" och "Fear Of The Dark". Om cdhyllankillen ritade belsebub från Dio´s "Holy Diver" så ritade jag Eddie så blyertspennan brann. Eddie vilket fruktansvärt coolt monster, jag gjorde till och med en Eddielampa i träslöjden, ja jisses. De två sistnämnda albumen köptes in i år när Aftonbladet och Statoil hade nån slags kampanj med AB+en Iron Maiden skiva för 59 spänn. Rena rånet! och tanken var att jag skulle komplettera upp med flera Maidenskivor men erbjudandet fanns bara i en vecka och jag kunde utrönja ett visst missnöje från min sambo när jag yppade mina planer för att skaffa samtliga.

Videon till "Can I Play With Madness" förstärkte bara mitt tidigare intresse för Iron Maiden och jag köpte vinylen. Året var 1988 jag gick i nian. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte lyssnat ihjäl just denna Maidenskiva. Jag diggar dock fortfarande "Can I Play With Madness" lite mer än vad som borde vara normalt.

"Fear Of The Dark" 1992 räknas tydligen som ett av de sämre albumen av alla Iron Maiden skivor, det var ju typiskt att jag köpte den då men "Fear Of The Dark" skaffades främst på grund av titelspåret "Fear Of The Dark" som jag tycker är en bra låt.

Tyvärr har jag aldrig sett Iron Maiden Live. Det närmaste jag kommit är en Paul DiAnno konsert.

Ytterligare ett av mina nuvarande favoritalbum. För tillfället är skivan utlånad till en kollega. Detta New York band skriver låtar som ingen annan, ska man leta efter referenser så är väl Velvet Underground och Joy Division som kommer närmast i tanken. "Turn On The Bright Lights" kom 2002 och är bandets debutalbum. Det finns så mycket bra låtar här men om jag måste plocka ut en favorit så får det bli den bitterljuva "NYC".

Någon som sett den här filmen? inte det. Undertecknad har inte sett den heller men det är en bra skiva som går som en osthyvel över tidigt material från grungevågen och det Seattle baserade skivbolaget Sub Pop. Det är 22 spår och här finns låtar från Fastbacks, U-Men, Mudhoney, Soundgarden, Supersuckers, Mark Lanegan, Tad, Gas Huffer och så vidare. En hel del är live och några är demoinspelningar. Mycket godis alltså.

Jösses, detta känns som om det var hundra år sedan, 1990 kom detta album "Home" från det irländska bandet Hothouse Flowers och jag antar att alla band från Irland får leva med att jämföras med U2. Hothouse Flowers har väl egentligen inget mer gemensamt med U2 än att de är ifrån samma ö. "Home" är en bra skiva och när jag lyssnar på den nu så har den stått mot tidens tand förvånansvärt bra, det känns tidlöst på något sätt, befriat från eventuella nittiotalstrender. Det låter nästan gospelaktigt emellanåt och lite irländskt folk i rocktappning. Undrar vad som hände sen?

"Barely Legal" från 1997 har jag inte lyssnat särskilt mycket på då den införskaffades samtidigt som "Veni Vidi Vicious" som släpptes 2000. "Barely Legal" är dock en svängig samling garagerock med starka punkinslag. "Veni Vidi Vicious" skivan var The Hives stora genombrott och de gick som en torped världen över i sina svartvita kläder. The Hives blev kallade för ett nytt "The Monkees" av självaste Oasis men det rörde dem inte i ryggen. Oasis på väg ner och ut och The Hives på väg upp upp upp. Någon gång 2002 eller om det var 2001 befann jag mig tillsammans med två vänner i min bil på väg till Fagersta för att se dem bjuda på en gratisspelning vid sjön Eskiln och det skulle visa sig vara en oförglömlig upplevelse som vanligt när det gäller The Hives live, Pelle avslutade med ett sedvanligt "Ni har blivit lurade, ännu en gång!". Första gången jag hörde "Hate To Say I Told You So" så satt jag i bilen i min hemstad och var på väg till Ica, först tänkte jag "Vafan är detta för djvla Stooges ripoff!!" men sedan satte sig låten snabbt och Stooges föll i glömska när Hives bara matade på. Tidigare skrev jag att The Hellacopters är ett av de bästa svenska rockbanden någonsin och detta måste jag även skriva om The Hives. Det är ingen tillfällighet att de blivit så populära.

"Tyrannosaurus Hives" släpptes 2004 och får väl räknas som en klassiker redan, jag kände förmodligen mer prestationsångest för the Hives skull än vad de gjorde själva innan den kom och det var ju helt i onödan för bandet dammar iväg tolv nya spår som känns helt självklara. Skivan är i det närmaste perfekt uppbyggd för lyssnaren och det är något jag saknar på en hel del skivor att det inte finns någon bra linje för i vilken ordning man lägger låtarna, ofta blir det "skip" knappen som får jobba men här är det perfekt dramaturgi. Annars började jag ana lite oråd när tillochmed min storebror tyckte att "Walk Idiot Walk" var en riktig rockrökare, min brors musikintresse kan sammanfattas med "Absolute Music" så får ni lägga ihop resten själva. Tja, nu väntar man ju bara med spänning på bandets fjärde album ("Your New Favourite Band" är en samling).

"Axis: Bold As Love" spelades in 1967 och detta är det andra albumet med "gruppen" The Jimi Hendrix Experience, så katalognörden ställer möjligtvis detta under bokstaven "J" men det gör inte jag. Nåväl, jag kan inte så mycket om Hendrix men för ett år sedan mötte jag ett väldigt hängivet Hendrixfan vilket gjorde att jag skaffade detta album. Tidigare kändes det som man fick sin dos av Hendrix ändå utan att äga några skivor vilket var fel såklart. Det är inte svårt att förstå att Jimi Hendrix bröt ny mark med sin musik och sitt innovativa gitarrspelande när man lyssnar på detta. Det trista är att man ibland låter hans livsöde överskugga musiken. "Axis: Bold As Love" är i skrivande stund det enda Hendrixalbum i cdskåpet men med all säkerhet inte det sista.

När "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg" kom var det som en bomb briserade, detta kändes helt nytt även om formen i sig var allt annat än ny. Håkan Hellström var dock "ny" och det kändes som han serverade sitt hjärta på silverfat till oss. Detta är en av de skivor som berört mig mest, jag var tillochmed uppriktigt orolig för att Hellström skulle bränna ut sig, försvinna och ta slut på klassiskt rockmanér. Nu vet man bättre. Denna skiva är en svensk klassiker.

På "Luften Bor I Mina Steg" (2002) bjuder Hellström på tolkningar eller covers av fyra klassiska svenska låtar, "Visa Vid Vindens Ängar", "Äntligen På Väg", "Trubbel" och "Jag Ger Dig Min Morgon". Det är bra som fan.

Samma år (2002) kommer Hellströms andra album "Det Är Så Jag Säger Det" och efter en så omtumlande stark debutskiva är det inte så konstigt att man blir en smula besviken på uppföljaren, det är på något sätt oundvikligt. Såhär med lite distans till detta album så kan man inte säga annat än att också detta album är en klassiker, det kan inte vara annat med låtar som "Den Fulaste Flickan I Världen", "Här Kommer Lyckan För Hundar Som Oss" och "Det Är Så Jag Säger Det". Så över tid växte även detta till ett mycket bra album.

Döpt efter en taxitjänst i San Fransisco är Annika Norlins "band" eller är det solo? jag vet inte så noga. Bra är det i alla fall, "My Best Friend" var ju helt klart en av de bästa låtarna 2005 och Hello Saferide måste varit "bästa nykomling" i cdskåpet efter Arcade Fire. Många bra spår finns här och den coola duetten med Firefox AK "Long Lost Penpal" är skönt tragikomisk på nåt sätt. När jag hör Hello Saferide så får man känslan av att hon är lätt neurotisk med sina Seinfeldaktiga hang-ups och de framförs med mycket bra sång och personlighet.

För mig är detta ett av det bästa popalbum som givits ut på svenska, det är liksom allt jag kan säga. Jakob Hellman dök upp och tog många med storm för att sedan försvinna. I modern tid har han märkts tillsammans med Perssons Pack på låten "Tusen Dagar Härifrån" som också är en mycket bra låt.

Hellacopters eller The Hellacopters som de heter är ett av de band som tar upp mest plats i cdskåpet och här kommer skivorna i den ordning de är släppta vilket inte betyder att det är den ordning jag skaffade dem. "Payin the Dues" till exempel köptes in förra året. Så here we go. 1997 släppte Hellakoptrarna sitt andra album och jag har inte så mycket att orda om den mer än att den är jättebra med låtar som "Soulseller", "Hey" och "Where The Action Is" och i skrivande stund är cd´n på vift vilket är oerhört irriterande, förmodligen ligger den i handskfacket på bilen under någon bilkarta från ok.

1997 kommer också splitalbumet "Respect The Rock" och egentligen är väl detta en split EP. Det är tre Hellacopters spår och tre spår från de norska rockarna Gluecifer. Hellacopters har med "You Are Nothing" ifrån "Payin´the Dues".

1999 kommer "Grande Rock" och visst det är hur grandiost som helst, skivan spelades in i Koppom, Silence Studio och jag minns en artikel i DN om hur lappsjuka man var i bandet under inspelningen. "Grande Rock" har allt som en bra rockskiva ska ha, varken mer eller mindre, det är mycket energi och helt underbart ös. På "Grande Rock" finns också en av Hellacopters bästa låtar "The Devil Stole The Beat From The Lord", klassiker och genial låttitel men hela skivan är som ni förstår klockren.

År 2000 släpper man "High Visibility" och Hellacopters är plötsligt under storbolaget Universals beskydd och Dregen finns inte längre med i bandet då han satsar mer på sitt Backyard Babies. "High Visibility" har ett mycket renare ljud än de tidigare albumen och jag vet inte om detta bara beror på att man spelat in i en annan studio, denna spelades in på klassiska Polar Studio i Stockholm. Nåväl, "Strängen" ersätter Dregen och gör ett mycket bra jobb även om det är svårt att vara lika mycket "Rock" som Dregen ändå är. På "High Visibility" fortsätter Nicke & Co att övertyga en om att de är ett av de bästa rockbanden Sverige någonsin haft. För så är det ju, man kan lyssna på vilket spår som helst.

Sedan kommer "By The Grace Of God" och bandet utvecklas ytterligare, det är ganska stor skillnad mellan Hellacopters anno 2002 och 1997, konstigt vore det väl annars. 2002 minns jag ett yrvaket Hellacopters spela i Tv4´s morgon tv och de kändes så otroligt malplacé där. Men så är det väl att man måste synas och kanske är det en storbolags grej att vara med i de program där man syns även om det betyder att man måste lira rock 08.00 på morgonen. Skivan då, ja inte heller på denna gör Hellacopters någon besviken, möjligtvis någon då som hoppades att de skulle vända åter mot det skitiga garagesoundet som de hade på de första plattorna. Den riktige nörden kanske tycker att de börja kännas som sell outs här men det kan jag aldrig hålla med om. Min personliga favoritlåt på "By The Grace Of God" är "The Exorcist" kanske för att LG Petrov är med på den. Annars är ju låtar som "Carry Me Home", "Rainy Days Revisited" riktigt bra.

2002 släpper bandet denna "Cream Of The Crap! - Volume 1" som är 18 låtar, singelbaksidor mm som inte hamnat med på några av albumen. Här finns det mycket trevligt som till exempel Stonescovern "Gimme Shelter", första singeln "Killing Allan" och den suveräna "Crimson Ballroom". Så för alla nitiska fans som inte lyckats skrapa ihop alla otaliga singelsläpp är detta en bra uppsamling. De har även släppt en till volym men undertecknad har ännu inte köpt den. 

"Rock N´ Roll Is Dead" kommer 2005 och ytterligare något har hänt med bandet. Nicke har släppt sin soulplatta med The Solution och tagit av kepsen (!) och ersatt den med en hatt. Jag hade svårt att ta in den här när den kom, jag drogs helt enkelt med i det snack som sa att Hellacopters blivit tråkiga gubbrockare men det var naturligtvis fel. Det kanske inte låter lika högoktanigt längre men det svänger bra fortfarande och låtkvaliteten i stort kanske är bättre än någonsin. Efter några lyssningar kan man inte annat än buga åt Hellacopters förmåga att bjuda på suverän musik. "No Angel To Lay Me Away", "Nothing Terribly New" är bara två helgjutna rockspår varav den senaste smakar lite Roky Erikson åtminstone gitarrerna.

Jag skulle kunna ha en ännu längre utläggning om detta band men tvivlar på att få är intresserade av mina anekdoter och mitt första konsertminne från en Hellacoptersspelning. Kanske senare. Hm. 

Äntligen framme vid en riktigt bra hårdrocksskiva, jag sträcker mig så långt att jag kallar "Revolver" för en modern klassiker. Allting är perfekt här, bandet låter otroligt tajt och Dolvings sång bara blixtrar ut genom högtalarna, detta är ett av de bästa album som finns i cdskåpet om man är på humör för stenhårt mangel, musiken är just så kompromisslös som inledningsspåret antyder. Trots att detta hur tungt som helst så bjuder The Haunted på en stor variation och slår av lite på gasen med lugnare partier emellanåt och då får man höra Dolvings vokala spektrum vilket sannerligen är imponerande. Har ni inte "Revolver" så köp den, konvolutet i digipackformat är också välgjort och snyggt.

Polly Jean Harvey är cool. "To Bring You My Love" från 1995 är verkligen en odyssé för dysterkvisten, både ljud och text är just med näsan ovan vattenytan, sången är så distad att högtalarna nästan spricker. Jag måste erkänna att vid de första lyssningarna var detta inte alls lättsmält, det är stenhårt på PJ Harvey´s sätt. "Meet Ze Monsta" är nästan rock i Sleep klass.

År 2000 kommer "Stories From The City Stories From The Sea" och det låter annorlunda, väldigt annorlunda. Det som var stenhårt och smutsigt har blivit mycket poppigare men det är inte sämre. Låtarna håller fortfarande väldigt hög klass och detta album borde vara enklare att "ta in" för den som inte gillar lite tyngre musik. Min favoritlåt på denna är "This Mess We´re In" som Radioheads Thom Yorke sjunger tillsammans med PJ, så bra har aldrig Radiohead varit.

"Uh Huh Her" kommer 2004 och enligt vad jag har hört så var inte PJ särskilt nöjd med den här skivan. För att vara en PJ Harvey skiva så har jag inte lyssnat mycket på den, varför det blivit så vet jag inte riktigt, det är förmodligen så att jag tappar lite intresse efter ett par skivor med samma artist. "Uh Huh Her" tar ett steg tillbaka mot "To Bring You My Love" det är inte lika polerad yta som på "Stories", det är tyngre och allvarligare. "Uh Huh Her" är inte dålig på något sätt men den tillförde inte så mycket nytt vilket man som PJ Harvey fan har blivit lite bortskämd med. Även som fan av Queens Of The Stoneage finns det några godbitar här eftersom Josh Homme från Queens har varit inblandad på ett hörn.

"Here Be Monsters" kom 2001 och Ed Harcourt skar rakt in i märgen direkt. Med låtar som "Something In My Eye", "God Protect Your Soul" och så vidare är den här skivan en enda lång hitparad och skivan är en av de absolut bästa som kommit sedan millenieskiftet, åtminstone i min värld. Harcourt vandrar genom olika musikaliska landskap men det är framförallt bakom pianot som han är kung.