"The Argument" är ytterligare en sån skiva som gör mig fullkomligt frustrerad över att jag inte kan spela något instrument och framförallt gitarr då. Den här skivan är ruggigt bra, det finns något mellanspår men sett till hela skivan är det riktigt hög klass. Det växlar tempo mellan att vara lugnt till att bli riktigt argt. Min favoritlåt på "The Argument" är "Life And Limb", det är riktigt avskalat. Namnet "Fugazi" är en förkortning (slanguttryck) från Vietnamkriget och står för "Fucked Up, Got Ambushed, Zipped In". När jag köpte denna skiva så var jag på jakt efter flera titlar med detta eminenta fyrmannaband från Washington men det har inte varit helt enkelt att få tag på skivor. Det finns mycket intressant information om man vill grotta ner sig ytterligare i Fugazi på engelska Wikipedia. Förresten så glömde jag att säga att det här är en rockskiva om någon nu funderade över det.

Fountains Of Wayne är ett trevligt indierockband från Montclair, New Jersey. Bandets namn är efter en trädgårdspynt-affär som hette "Fountains of Wayne". Denna, deras debutskiva från 1996 går väl under kategorin "Power Pop". Första låten "Radiation Vibe" påminner om Red Kross, andra band som har likheter med FoW är kanske Nada Surf. Den här skivan är helt okej, jag lyssnade en hel del på den när den kom men grep mig inte tillräckligt mycket för att vara intresserad av deras följande album.

 

Foo Fighters första skiva kom 1995 och heter kort och gott "Foo Fighters". Dave Grohl spelade tydligen de flesta instrumenten själv till en början, ja inte när de spelade live då förstås. Jag såg dem på ett fullsmockat Cirkus i Stockholm och det känns som en av de bättre livespelningar jag varit på. "Big Me" tycker jag fortfarande håller hög klass, likaså "Good Grief", det är mycket bra rock. Hela första skivan är riktigt bra.

1997 kommer uppföljaren "The Colour and The Shape" och på den finns hitlåtar som "Monkeywrench" (rörtång), "Everlong" m fl. Personligen gillar jag debutalbumet mer än allt som kommit efter men min favoritlåt på detta album är "Hey, Johnny Park!" som är ganska lugn.

"Nothing Left To Lose" Är ifrån 1999 och det albumet köpte jag några år efter releasen, här känns det som att bandet tar ett steg tillbaka och blir rockigare än på "The Colour and the Shape", det finns flera bra låtar här, första "Stacked Actors" är riktigt röjjig, "Breakout" är en hit likaså "Learn To Fly". Får man rangordna Foo´s album så hamnar denna på silverplats.

"One By One" Släpps 2002 och då är Grohl samtidigt inblandad i inspelningen av Quens Of The Stoneages "Songs for the Deaf" och det ger vissa avtryck på "One By One" och influenser från Josh Homme är glasklara på t ex "Come Back" som känns mer som en låt av Queens än Foo Fighters, det är riktig Kyussvibb på gitarrerna där. Annars är jag lite splittrad över vad jag ska tycka om "One By One" den är inte en klassiker men inte dålig heller. Det är väl en 3.5 på en femgradig betygskala.

Jag har alltid gillat Fireside men mitt första skivköp dröjde ända till "Get Shot" som kom 2003. Det känns som att detta album inte fick så stort utrymme i musikspalterna men trots det tycker jag att det är ett bra album med mycket varierande låtkaraktärer. Albumets absoluta höjdare är "Backwards Over Germany". Intressant att se om det kommer mera ifrån Fireside, Kristofer Åström har ju en ganska bra solokarriär.

Min andra "Norman Cook" cd. Här känns det som att han har mognat lite i sin form, det kanske är mera tillrättalagt än "Better Living Through Chemistry" men det är fortfarande väldigt tydliga Fatboy Slim soundet finns kvar, det är skitiga beats om man kan säga så. "Right Here, Right Now" spelades väldigt flitigt i tv och radio för att vara klubbmusik. "Right Here, Right Now" hade också en mycket bra musikvideo som visar resan genom evolutionen på ett väldigt underhållande sätt. Albumet pryds också av en ganska tjock kille med ett riktigt bra t-shirt tryck "I´m #1 So Why Try Harder", vilket är extra roligt om man kan lite reklamhistoria.

 Uppdatering: "The Rockafeller Skank" håller fortfarande riktigt hög klass.

"Better Living Through Chemistry" från 1996 är ett mycket välsvarvat dansalbum från Fatboy Slim a.k.a Norman Cook. "Better Living Through Chemistry" är ett av de första så kallade "Big Beats" albumen som släppts, Chemical Brothers, Lionrock med flera räknas in i den genren. Lite intressant är också att denne Fatboy Slim var med i The Housemartins. Fatboy Slim kan dock inte likställas rakt av med Chemical Brothers, man skulle kunna säga att det bjuds på lite mjukare, mera hotellobbysoftness från Fatboy Slim, lyssna bara på den trevliga "Santa Cruz" men det finns också mera ösiga spår som "Going Out Of My Head" och svängiga "Everybody Needs A 303". Det här är en mycket bra skiva.

Det här är inte lättlyssnat, detta är en mycket märklig skiva det flyter ihop i ett enda spår som är en timme och  fjorton minuter och det heter "Surgical Sound Specimens From The Museum Of Skin". Det är cdskåpets absolut äckligaste booklet utan konkurrens, fotografierna är visserligen vackra men så otrolig beskrivande att man inte gärna bläddrar i den för nöjes skull, det är bilder direkt från kirurgbordet. Musiken eller ska man kalla det för ljuden är också som om de kom direkt ifrån en operationssal, det är ljud från defibrillatorer och kyrkklockor som vävs samman, allt är väldigt märkligt men ändå mycket gripande, det är lika mycket en ljudinstallation som musik. Inte anade man att Mike Patton skulle komma ut med såna här saker när han var aktiv i Faith No More. "Delìrium Cordìa" är verkligen skruvad men det är bra just därför att det är så otroligt annorlunda. Bilden visar hur skivan ser ut med sitt pappomslag och framsidan på bookleten.