The Concretes upptäckte jag via en av Mats Olssons krönikor i Expressen, tack Mats!
The Concretes "In Colour"album lyser upp en mulen höstkväll i dalarna. Musiken för tankarna till Velvet Underground och Nico sedan på Komeda men The Concretes plöjer sin egen tydliga fåra ibland tusentals andra popband. Omslaget är välgjort och snyggt i digipakformat, i bookleten hittar man noter och låttexter. Mycket trevlig skiva, 4 plus av 5 möjliga.

Ett av cdskåpets få Jazzalbum, eller kan man kalla en cd med tre spår för album? ja jag tror det i alla fall, den totala speltiden är ju 33 minuter. Jag måste klargöra att jag haft stora problem med att ge mig in i jazzträsket, jag vet att det finns mycket bra jazz men är livrädd för den psykotiskt påtända improvisationsjazzen - den som enbart bygger på att man står och går loss med en saxofon utan melodi eller någon sammanhängande musikslinga. Coltrane är på gränsen men man känner att det ändå finns en ram i det här som han håller sig inom. Så mina kunskaper om Jazz äro små men trots det så tycker jag mycket om "A Love Supreme".

Näää, jo den står där i skåpet och stirrar på mig, Phil Collins anno 1985, det är inte så dålig pop men va f-n. Börjar jag gå in på detalj här så kanske det är risk för att folk tar mig för Patrick Bateman i American Psycho, ni som har sett den vet vad jag menar, han har en utläggning om b la "Sussodio". Huga. Nästa! Det enda roliga med Phil Collins är väl att han spelade trummor när Sabbath spelade för den Engelska drottningen och Prins Charles 2001 eller när det var.

Clutch är första bandet som tar hyfsat med plats i detta cdskåp. Skivan "Transnational Speedway league" som är bandets första fullängdare kom 1993 på Warner där de släppte en till skiva den självbetitlade "Clutch". Jag tror att många tror att Clutch enbart är ett skämtband men de är det inte i min värld, har man någon gång sett dem live och hur galet energisk sångaren Neil Fallon är så vet man att det inte är så, även om många av deras texter har mycket humor. Det här är riktigt svängig rock och Clutch borde vara ett större band än vad de är. Jag kan inte plocka ut något album som skulle vara så mycket bättre än något av de andra, Clutch gör sin grej och det finns bra låtar på alla av albumen, jag har dock lyssnat lite mindre på "Impetus" EP´n. Tyvärr saknar cdskåpet deras "Pure Rock Fury" och "Slow Hole to China" den senare är inte så lätt att få tag på. Men "Pure Rock Fury" är tre ord som sammanfattar Clutch väldigt bra även om det inte är vansinnestempo på varje låt, flera spår har lägre tempo men svänger stenhårt ändå. Ja här skulle jag kunna sitta och skriva en tvåmeters artikel om Clutch men ingen skulle orka läsa den. Nåväl, gillar ni svängigt tung riffrock så kanske Clutch är bandet ni borde kolla in men för er egen skull hoppas jag att ni känner till dem redan.

När man hör första meningen i låten "Know Your Rights" så tänker jag direkt på Howlin´ Pelle (The Hives), här har han hittat något tänker jag. "Combat Rock" är mitt enda album med The Clash och jag har inte sjunkit särskilt djupt i deras skivkatalog.  Detta album har  varit tillräckligt för att stilla mitt Clash-behov och behöver man mer än "Rock The Casbah"? Det kan väl inte bli så mycket bättre. Här finns också "Should I Stay Or Should I Go" som skrålats till på mer än en karaokebar, tilloch med undertecknad har gått loss i en mindre värdig version av denna låt. Före Levi´s klassiska reklamfilm med just "Should I Stay Or Should I Go" visste jag faktiskt inte vilka The Clash var. Det är bra med reklam ibland.

Vad är det här egentligen? är det Kristen pop? jag vet inte, jag vet däremot varför den här skivan finns i cdskåpet och det beror på låten "What´s In A Word" som var en mindre hit 1992 och tydligen tyckte jag att den var ganska skön då. Resten av skivan kan jag inte kommentera eftersom det inte känns som jag har någon relation till den alls. Jajja, let´s move on.

Oj, ja den här skivan finns säkerligen i många skivhyllor över världen och varför skulle den inte finnas i min. Clapton´s unplugged album släpptes 1992 och jag minns att jag gillade en låt på denna skiva och det var "Layla" och jag förpestade hela min miljö genom att spela den på väldigt hög volym. Det hela ter sig en aning pinsamt såhär i backspegeln men vad ska man göra åt det nu? Det känns också lite udda och dumt att äga en enda skiva som är akustisk med Clapton som egentligen är mest känd för sitt elektrifierade gitarrspel.

"Surrender" är min andra CB-skiva och den här är helt okej den med, de fick ju en hit med "Hey Boy  Hey Girl" och den svänger. "Surrender" har dock inte slitits särskilt hårt av mig tyvärr för när jag lyssnar på den nu känner jag att den har flera bra låtar, även på detta album gästar Oasis Noel.

Cdskåpet saknar det bästa Chemical Brothers släppet "Exit Planet Dust" men men, värre saker kommer att uppdagas i denna samling skivor jag lovar. "Dig Your Own Hole" är alltså kemibrödernas andra album och har elva helt galna spår, det drar igång med hypomana "Block Rockin´ Beats" och bara ökar, trädgårdstomten Noel Gallagher dyker upp och sjunger på den indiskt-doftande "Setting Sun". Detta är en väldigt dansant skiva och jag minns mig själv idiotdansa i några timmar (enbart påverkad av öl!) till Chemical Brothers på Lollipopfestivalen i Stockholm. Omslaget, tillfixat av Negativespace är ett av de snyggaste i Cdskåpet.

Che är ett projektband från tidigare i Cdskåpet nämnda Brant Bjork och "Sounds Of Liberation" är mycket svängigare och snabb än vad Brant Bjorks "Jalamanta" är. Jag tycker att det här är en riktigt bra rockskiva, inte bara något för stonerrockkonässören. Denna liksom "Jalamanta" är släppt på Frank Koziks gamla label Mans Ruin och denna har skivnummer "Mr186". Gamle Kyusstrummisen Alfredo Hernández trummar här och albumet består allstå av något så unikt nördigt som två gamla Kyusstrummisar, det ni. Om ni får tag på ett exemplar så rekommenderar jag köp.

Jag vet inte riktigt om Chainwreck´s album bara heter Chainwreck eller om de tecken som är med på omslaget är titeln på albumet. I vilket fall som helst är detta riktigt tungt och då pratar jag blytungt igen och det kan väl inte bli annat när man spelat in i Peter Tägtgrens (Pain, Hypocrisy) studio, det manar väl till det kan jag tänka. Skivan är även producerat av Tägtgren tillsammans med Chainwreck. Men det är inte bara tyngd det är riktigt bra låtslingor också och sångaren Sonny Jonasson visar upp ett brett vokalistiskt kunnande (det där lät väl bra?), på vissa spår påminner sången nästan om Alice In Chains. Jag vet inte om jag skulle kalla detta post-grunge men det är metal så det stänker om det. Mitt favoritspår hitills är "Blown To Pieces" det är en låt med stor variation med nästan lite Toolvibb, mycket bra och trumkompet på "The Bleeding" är helt sjukt bra, det är också på den som Alice In Chains-känslan är som störst. Jag hoppas bara att vi får flera släpp från detta Falubaserade band.

Nick Cave´s debutalbum som soloartist tillsammans med "The Bad Seeds" är ingen lättlyssnad historia och för egen del mäktar jag bara med några spår då och då. Jag köpte skivan för den fantastiska Elvistolkningen "In The Ghetto". Jag gillar verkligen Nick Cave och man får leta länge innan man hittar artister med samma integritet och trovärdighet men ändå har jag svårt att ta in allt det musikaliska, skivan kräver en hel del av sin lyssnare. Den som tror att Nick Cave bara handlar om "Where The Wild Roses Grow" (ni vet duetten tilsammans med Kylie Minouge) blir nog förvånade om de skaffar "From Her To Eternity". Men det kan inte bli annat än svår musik när man har Blixa Bargeld från Einsturzende Neubaten med på skeppet. För mig är den ändå en bra skiva även om den som sagt kräver en del tid och tålamod.

1993 träffades den 61-årige countrylegenden Johnny Cash den 30-årige rock och rap producenten Rick Rubin och frukten av deras samarbete kom 2003 i denna 5 cdbox. Jag känner att det är utanför mina domäner att recensera den här boxen, det enda jag kan säga är den bara har fött mersmak för Johnny Cash, för mig är det bara Dylan och möjligtvis Springsteen i sina bästa stunder som kan mäta sig med "The Man In Black" när det kommer till sjungande storytelling. Den här boxen har en del riktigt tunga spår och då menar jag att det avhandlas riktigt jobbiga livsöden i texterna. Nine Inch Nails covern "Hurt" är ett exempel, "Hung My Head" (Sting) är ett annat och kanske en av de tyngsta Cash´s egen "The Man Comes Around". Många är också väldigt förtjusta i U2 spåret "One" och visst, det är också bra men den sången känns lite för uttjatad för att den ska nå fram ordentligt. Jag rekommenderar verkligen alla musikintresserade att skaffa den här boxen för den är riktigt rysligt bra. Med boxen följer också en liten bok, allt väldigt smakfullt formgivet.

Detta Black Sabbath rykande album frontas av Lee Dorrian från Napalm Death, bara en sån sak. Albumet är mitt enda med Cathedral därmed inte sagt att detta skulle vara dåligt, tvärtom är det riktigt bra metal. Visst luktar det lite Maiden om det också men mest Sabbath som sagt.

1998 kom detta album och rockade min värld. Caesars som dom nu heter kändes som ett mycket kompetent band från första lyssningen, de gör en speciell sorts rock som lämnar en bitterljuv eftersmak men det svänger alltid ändå, den bittra texten känns ibland motsägelsefull mot den svängande rocken. Jaja,  "Youth Is Wasted On The Young" lyssnades i princip sönder och samman när den kom och har stått på "lagring" i några år eftersom jag nästan kräktes på Caesars, jag blir så när jag lyssnat för mycket på en och samma band/artist även om det händer väldigt sällan.

En samling Byrds låtar sjutton stycken närmare bestämt. Jag gillar the Byrds och känslan i deras musik, jag förmodar att The Byrds sneglat en hel del på The Beatles eller kanske var det vice versa? De låter ibland också en smula som The Doors. Hursom, låten "Mind Gardens" är hur flummig som helst men fullkomligt lysande, första låten "So You Want To Be A Rock ´N`Roll Star är sjukt bra men min absoluta favorit på den här samlingen är den två minuter och tjugoåtta sekunder långa "C.T.A. - 102" men alla 17 låtarna har kvaliteter och det känns som att man sätter sig i en tidsmaskin som tar en tillbaka till 1966 när man drar på sig hörlurarna och petar igång den här skivan.

C.T.A-102 handlar om det här (Källa The Byrdwatcher):

"The song is about an object in space that was briefly thought to have been an alien civilization sending radio transmissions to earth."

Buy-Product är två skivor med totalt 36 låtar från Geffen Records. Den första kom 1994 och den andra 1996. Den första har så vitt skilda band som Elastica och White Zombie. Elastica öppnar på den första samlingen med den fantastiskt superba "Waking Up" och mitt minne säger mig att jag var lite sådär löjligt småkär i Justin Welch men det var ju meningslöst eftersom hon vid tiden var ihop med Damon Albarn i Blur. En annan låt på den första av de två skivorna som är riktigt bra är Teenage Fanclubs "Sparkys Dream". De två låtarna är de enda som jag har några egentliga minnen av på cd 1.

Tvåan har Becks galna "Novocane", Maria McKee´s hit "Absolutely Barking Stars", The Posies "Fight It (If You Want It), Aimee Manns "All Over Now". Det ska sägas att dessa två skivor såldes till ett rejält sänkt pris till syfte att få folk att lyssna på lite mera okända band en god idé från det jättestora skivbolaget. 

"A Ass Pocket Of Whiskey" är en stenhård bluesrockskiva som vad jag vet inte fått sådär hypermycket uppmärksamhet utanför nördarnas paradis. Jag kom in på R.L. Burnside via mitt intresse för The Jon Spencer Blues Explosions musik och i princip hela Blues Explosion är med på den här skivan så det är ju en synnerligen spännnande konstellation. Det är svårt att förklara ljudbilden i ord och jag kan inte hitta någon annan musik som går att jämföra med. Det är blues från den amerikanska södern korsad med Blues Explosions experimentlusta, kan inte beskriva det på något annat sätt. Omslaget är riktigt snyggt signerat kungen av musikillustrationer Derek Hess.

Kolla in en riktig recension av "A Ass Pocket Of Whiskey" på Dagens skiva, mycket underhållande läsning. 

Skivan med den paradoxala titeln "Ancient Melodies Of The Future" kom 2001 på Warner Bros men jag skaffade den först 2005. Jag upptäckte Built To Spill genom mitt intresse för konsertaffischer, de dök upp på alla möjliga posters den ena coolare än den andra och jag kände mig manad att lyssna på det här bandet, det skulle visa sig att Built To Spill var ett band lite bättre än de flesta. Man sugs liksom in i låtar som "Strange" och "In Your Mind" på samma sätt som en riktigt bra film, det går liksom inte att hålla mot, låtmaterialet är kanske lite ojämnt men de bra låtarna är såpass bra att de väger upp mellanspåren. Uppföljaren till detta album kom ut i våras (2006) och verkar vara minst lika bra om inte bättre, det står på tur i "att köpa" -listan.

Den här skivan kan jag nästan inte skriva om, det känns bara jobbigt och att börja med en hobbyanalys av "Grace" är som att skjuta sig i foten. Jag hade i alla fall lyckan att få se Jeff Buckley live en gång på Roskilde. Grace är en fantastisk skiva och det är en sorg för musiken att han försvann så tidigt. 

Från den engelska versionen av Wikipedia:

"Jeff Buckley (November 17, 1966 – May 29, 1997), born Jeffrey Scott Buckley and raised as Scottie Moorhead, was an American singer-songwriter and guitarist. Known for his vocal range of 4 octaves, Buckley was considered by critics to be one of the most promising artists of his generation after the release of his 1994 debut album Grace. However, at the height of his popularity, Buckley drowned during an evening swim in 1997. His work and style continue to be highly regarded by critics and fellow musicians."