Painkiller kommer 1995 och Brainpool följer upp sin Soda. Painkiller har inte riktigt samma frenetiskt galna energi som är så tydlig på Soda ändå är Painkiller ett helt okej popalbum, Bandstarter var ju en solklar hit på den här skivan och den roterade friskt på radion vid den här tiden. Painkiller är inget album som man plockar fram ur cdskåpet för att lyssna på, det känns som detta album liksom gjorde sitt jobb då 1995. Girl found (som måste vara någon slags uppföljning på Girl Lost från den tidigare skivan) är mycket vacker och kanske undantaget en av de låtar som stått sig mot tidens tand lite bättre. För övrigt måste jag poängtera att jag tycker att Brainpoolsnubbarna är otroligt bra musiker, allt låter så jäkla bra och välspelat. Omslaget som är Panodildesignen rakt av är också sjukt snyggt. Digipak regerar.

Brainpools första skiva som heter Soda är faktiskt bra och det må vara hur ocoolt som helst att tycka det men det är vad jag tycker. Kask och hans mannar har på den här skivan lyckats skrapa ihop fjorton superpoppiga låtar. Visst ibland låter Janne Kask som en förkyld smurf när han sjunger, men det är bara ibland. Musikaliskt sett är det här fläckfritt och mycket väl genomfört. Favoritspår är Girl Lost (där Sators sångare Kent Norberg gästar), Our Own Revolution och (Let´s get) Lucky In Kentucky.

För att fylla det enorma tomrum tidigare nämnda Bowiealbum lämnar skaffade jag detta "Best Of" album, det är tjugo Bowielåtar och i princip alla viktiga hits. Den kan ju vara vettig att ha såhär i Sebastiantider om man vill veta hur originalet lät. Någon gång i framtiden, när jag blir rik ska jag komplettera Bowiekatalogen.

Man kan undra varför mitt cdskåp innehåller såhär pass udda titlar med Bowie? Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag alltid tyckt att det varit enklare att köpa samtida musik än att dyka ner i det förflutna. Självklart borde jag ha alla de "rätta" Bowiealbumen som Space Oddity, Aladdin Sane, Low, Heroes och så vidare, men så är alltså inte fallet. Det mest givna svaret på att jag köpte just Hours… är låten Thursday´s Child och den tycker jag fortfarande är väldigt vacker på något sätt, resten av skivan har inte gett mig något speciellt alls. Hours… kom ut 1999.

Black Tie, White Noise från 1993 kan väl knappast räknas som någon av Bowies bättre skivor men den finns i mitt cdskåp. Jag köpte den för att få låten Jump They Say, som jag vid den tiden tyckte var helt okej. Det här är inte mycket att ha och den kommer förmodligen aldrig att få en plats i mitt iTunesbibliotek, inte ens Jump They Say, på den här skivan känns det som Bowie fastnat i någon konstig åttiotalsdiscojazz och det är ganska hemskt.

Den här skivan kan man ju verkligen undra hur den hittat in i mitt cdskåp, kanske var det någon som glömde den efter en fest? Nej så är det inte, vilket år det var som jag införskaffade denna rockplatta minns jag inte troligen 92-93. En polare och jag var på besök hos den galne Falukonstnären P. Grön och han höll på att jobba som bäst på omslaget till den här skivan och det fick mig att skaffa den, jag var helt enkelt så nyfiken på Gröns resultat, musiken var sekundär. Tja musiken då, det är funkig rock från Borlänge, inte dåligt men inte jättebra heller. Den är utgiven på labeln Bolanche Records och kanske är den superrare idag?

Born Dead är det andra albumet av tre som Ice T släppte med ett gäng gamla skolkompisar på nittiotalet. Den första skivan med den kontroversiella låten Cop Killer fick skivbolaget Warner Bros att slå bakut och skivan blev indragen Ice T och hans mannar fick också se sig om efter ett nytt bolag. Born Dead är släppt på Virgin 1994 och fick inte alls samma mediala utrymme som deras första skiva. Vad jag tydligen missat med Body Count och som många andra också troligen missat är att bandet och deras låtmaterial är en drift med hårdrocken och populärkulturen. Denna humor gick inte alls fram i och med låten Cop Killer det blev liksom en enorm backfire. Born Dead skivan är inget som jag har lyssnat särskilt mycket på, den införskaffades främst på grund av Hendrixcovern Hey Joe.

Stenåldern Kan Börja är inte det album som jag förknippar hårdast med Bob Hund därmed inte sagt att det skulle vara dåligt. Nej det är det inte alls. Hur skulle det kunna vara dåligt med låtar som Dansa efter min pipa, F.ö stal hon mitt hjärta, Skall du hänga med? Nä!!. Det här albumet är också ruggigt bra och det slår mig att jag måste skaffa flera Bob Hund album.

Stenåldern Kan Börja och låten Ska du hänga med? Nä!! har ju en av de roligaste textraderna i svensk rockhistoria också "Äh! Jag drar till Thailand så man får träffa lite Göteborgare!!" 

Saxat från norska rockeweb.com:
"Hvis du er på konsert og ser en artig type som putter mikrofonen ned i buksa, ut gjennom buksesmekken og deretter sveiver rundt med den, synger på en svensk dialekt som høres helt fjern ut med en skarrende sjarmerende stemme, med et fult glis som strekker seg fra øre til øre, og med låter som du opplever som helt ulikt noe du har hørt før, ja da har du helt sikkert havnet på konsert med de svenske yndlingene Bob Hund."

Bob Hund Sover aldrig är en liveskiva med hundarna som kom samtidigt som man släppte en turnévideo med Bob Hund live. Jag kan verkligen rekommendera att skaffa den videon för den är sanslöst rolig på många sätt. Detta album har jag dock aldrig spelat särskilt mycket eftersom jag är allergisk mot livealbum, jag vet inte varför men det känns fel på nåt sätt, man vill ju vara där och kanske är det som irriterar mig. Självklart så ska ju Bob Hund som är ett så utpräglat liveband släppa en liveskiva det handlar inte om det utan är mer min egen hang-up. På den här skivan finns alla de bästa låtarna utom Tralala Lilla Molntuss. Gillar man Bob Hund så måste man ha den här skivan, så är det.

Ja bara titeln till den här Bob Hund skivan är genial i sig själv. Att sätta den grafiske formgivarens ansikte på framsidan så, brilljant helt enkelt. Martin Kann är ju den som har ritat Bob Hund Hunden, bara en sån sak. Omslag: Martin Kann är den första Bob Hund skivan som jag köpte, först och främst har Bob Hund alltid varit ett Liveband för mig, ett av de främsta svenska liveband som jag har upplevt. På otaliga festivaler har man ju sett en galen Thomas Öberg springa runt med sin röda vägkona och skrikit ut till publiken hur de ska rösta. Skivan har tio låtar och ingen känns överflödig, för mig är detta den ultimata Bob Hund plattan eftersom det var den första jag skaffade. Förstaspåret En Pratstund är lysande, texten i Sommaren Rasar är underbar, Förträngda Problem är sådär konstig som bara Bob Hund kan vara och Nånting Måste Göras är en låt som man bara måste uppleva live med Bob Hund. Kort sagt en milstolpe i min svenska musikhistoria.

Leisure kom till cdskåpet för något år sedan bara, jag kände att jag behövde komplettera Blurkatalogen med den här och den var ganska billig på Ginza. Jag har inte lyssnat sådär jättemycket på Leisure men inledningsspåret She´s so High är riktigt bra, riktiga Blurfanatiker håller nog Leisure som den bästa Blurskivan som finns. Den kom redan 1991 och släpptes som alla andra av Blurs skivor efter denna på Food/Parlophone/Emi.

Bustin´+ Dronin´ innehåller dubbla cdskivor med varav den första skivan är remixar av Blurlåtar. Det börjar med Movin´On som är remixad av William Orbit och den är mycket bra, Beetlebum är ommixad av Moby och Thurston Moore har gjort om Essex Dogs. Den andra skivan har låtar som är inspelade live från Peel Acres vilket vad jag kan förstå var hemma i Suffolk hos den legendariske BBC-radiomannen John Peel, det låter bra om den inspelningen också. Bustin´+ Dronin´ är värd sina slantar om man tycker att Blur är lite bättre än bara okej. Det är en intressant skiva. 

Blur´s självbetitlade skiva kom 1997 men jag tror inte att jag köpte den förrän någongång 2000 på en bensinstation i Rättvik hittade jag ett ledsamt exemplar för 69 kronor eller vad det nu var. Jag lyssnade inte så mycket på Blur längre, inledningsspåret Beetlebum är dock riktigt bra slingan som låten bygger på för mina tankar nästan till sagostundens intromusik, ni vet det gamla barnprogrammet. Anledningen till att jag köpte Blur "Blur" var dock låt nummer två på skivan Song 2, det var ju en klart lysande hit. Annars har jag inte mycket att referera till på den här skivan.

När The Great Escape skulle komma ut hängde jag nästan på låset till Folk å Rock i Borlänge för att komma över den senaste Blurskivan. Bråket mellan Blur och Oasis hade väl nått sin kulmen när den här släpptes. Oasis och Blur skulle släppa sina skivor samma datum för att verkligen göra upp (om jag inte minns helt fel här?) Såhär i backspegeln tycker jag att The Great Escape är sämre än Parklife. Den hade hits som Country House, Yuko and Hiro men framförallt The Universal. The Universal är en fantastisk låt som är en riktig konsertavslutare.

Per Bjurman gav den här skivan fyra plus i Aftonbladet den 8 september 1995 och skrev såhär om den "Samtliga femton spår på "The Great Escape" är mer eller mindre raffinerade, snitsigt uppdaterade förfiningar av uttryck och stilgrepp ursprungligen signerade såna som Small Faces, Kinks, The Who, Beatles, Jam, Madness och inte minst, sjuttiotalets Bowie. Ja några ekar till och med 50-tal" och Bjurman avslutar recensionen såhär "Jag kunde ha satt ett ännu högre betyg. Om det inte varit för vetskapen om vad resten av den brittiska skivhösten har i sitt sköte…" Förmodligen syftade han på Oasis.

Parklife kom någongång 1994 och det var väl under den tiden som jag blev bekant med Blur för första gången. Jag minns en konsert på Palladium i Stockholm (Palladium låg där casinot är nu tror jag). Inför konserten kunde jag inte så mycket om Blur utan följde med en polare som fått fribiljetter. Parklife blev i alla fall en trevlig skiva att avnjuta. Den är ju full av bra låtar och minst ett par hits som Girls & Boys och Parklife. Min favoritlåt på Parklife är nog den lugnare låten Badhead, det är något visst med Blurs sätt att framföra lugnare låtar, Damon Albarns röst blir större på något vis mer teatralisk, To The End är en till sådan som verkligen rycker tag i en och placerar sinnet någon helt annanstans.

The Blue Note Club Culture är en samling låtar från olika sessions på den überhippa klubben Blue Note i London, ja klubben har hämtat namnet från det klassiska jazzbolaget med samma namn. Den här samlingen har tretton låtar och det är väl drum and bass eller vad det nu heter, jag är riktigt usel på klubbmusik och dessa genres. Jag vet vad Jungle och drum and bass är men det stannar vid det. Det roliga med den här skivan är att jag tillsammans med en polare var på den här klubben i Londons utkanter 1995 eller 96 och det var en historia i sig, det var inte lätt att hitta den! Helt anonymt låg den nere i en källare på ett hus i Londons mindre ansenliga kvarter. På denna klubb försökte jag beställa en Absolut Kurant med Seven Up och fick till svar "Hey we aint got no fuckin seven-up!" Trevligt!

Anledningen till att jag skaffade detta album var på grund av att så många rockband jag lyssnat på hänvisar till detta album som en stor inspirationskälla. Jag kan erkänna att jag inte dyrkat Sabbath, det beror förmodligen på timing, om den här kommit samtidigt som jag lyssnade på WASP, Accept och Dio någon gång i mellanstadiet så skulle jag antagligen ha lyssnat på dem då men den här skivan kom 1971 och jag var inte ens född. Master of Reality blir alltså som ett uppslagsverk i cdskåpet och visst förstår man en massa modernare rockband när man hör detta. Lyssnar man till exempel på Into The Void så blir band som Sleep, Fu Manchu och Kyuss aningen mera genomskinliga om ni förstår vad jag menar. Jag minns en gång på Hultsfred när jag fick äran att växla ett par ord med John L. Byström, mannen bakom tidningen Sound Affects, han frågade vad jag gillade för musik och jag sa Fu Manchu, Byström replikerade snabbt med "Äh de låter ju bara som Sabbath!". Jag saknar Byström och Sound Affects.

Jalamanta kom 1999 efter att ökenrock-kungarna Kyuss hade lagt av, Brant Bjork var trummis i Kyuss, han var också med Fu Manchu på någon skiva, Bjork var också med i en tidig upplaga av Queens Of The Stoneage. Jalamanta är Brants första soloskiva och den är väldigt laidback, cool och lugn. Den riffar på i ett soft tempo och är stundtals ganska flummig, vissa av låtarna har också stora likheter med tidiga Qotsa. Det här är en bra skiva, tidlös och avskalad rock alltså, utgiven på Frank Koziks bankrupta Mans Ruin etikett.

Nej! Den här skivan har visserligen en Bob Seger låt men det räcker inte alls. Det här är åttiotal när det är som sämst, en enormt usel skiva.

A Moment Of Clarity släpptes 2005 efter att jag trott att Betty hade gått a go-go helt. Dessutom använde de en gammal bild till omslaget som undertecknad hade gjort tre år tidigare. De tidigare nämnda influenserna är inte lika tydliga på A Moment Of Clarity, här har man helt enkelt gått vidare mot andra nejder. Jag tänker lite på Joy Division när jag lyssnar på den här EP´n och det är ju inte det sämsta. Betty framstår också betydligt tajtare musikaliskt här även om de inte var dåliga på Jetagelove så känns det tydligare och det kanske är det som titeln vill antyda. Första gången jag hörde vad den här EP´n skulle heta tänkte jag direkt på Kramer i Seinfeld - när han hade ett av sina "Moments of Clarity" det var ju förmodligen inte ämnat att man skulle tänka Kramer. Men men. It´s a mad world.