Jag har ett lite speciellt förhållande till Betty Goes A Go-Go eftersom en av mina bästa vänner både spelade bas i bandet och gav ut deras skivor. Jag är även bekant med deras nuvarande gitarrist och sångare. Men jag ska försöka skriva om den här skivan utan att vara för färgad av det. Jetagelove kom ut 2002 på Molten Universe, innehåller tio låtar som andas mycket glamrock, för mig är det lite tidig Mötley Crüe och tidiga Hellacopters. Skivan är faktiskt ganska bra och det säger jag alltså inte bara för att det är mina vänner som spelar. Ni borde skaffa ett ex och lyssna själva. Öppningsspåret Backtothejungle (ja den är ihopskriven så) är en riktig hit som man önskar fått lite radiotid.

Odelay kom 1996 och man hade väl alldeles för höga förväntningar på vad denne galne man nu hittat på. Jag läste någon Rolling Stone intervju med Beck innan skivan kommit ut där han berättade om vad han använde som instrument eller ljudkällor, man kunde se honom posera med en skärbrännare och det satte liksom nivån på något sätt. Odelay är en riktigt bra skiva, det samplas väl ganska friskt men öppningsspåret Devils Haircut håller fortfarande som en riktigt bra låt och jag tror att jag personligen hade större utbyte av Odelay än Mellow Gold. Jag säger bara Where it´s at vilken grym låt. Efter dessa två Beckalbum tappade jag intresset.

1994 kom detta skruvade album med danskättade Beck Hansen (född Bek David Campbell). Jag blev helt såld på monsterhitten Loser som öppnar Mellow Gold och jag är inte säker på att jag kunde ta till mig resten av den här skivan då eftersom Loser var så stor, men det finns ju såklart flera låtar med kvalitet på den här skivan lyssna på Fuckin’ With My Head (Mountain Dew Rock), Beercan med flera och sista låten Blackhole som nästan är lite folk. Musiken kändes jätteny då, inte nu, texterna är fortfarande rätt så sjuka. Mellow Gold var tillsammans med Nirvanas Bleach skivor som förde mig vidare in mot oväsenrocken eller noiserock om man så vill. Mellow Gold borde finnas i varje skivsamling om man är intressead av samtida pop och rock.

Baby Dry Your Eye är ett emotionellt fyrverkeri på många sätt och för mig finns här några av de bästa poplåtar som skrivits av en svensk. Tomorrow is today är en otrolig hit som inte alls fått så mycket uppmärksamhet som den förtjänat, Can I keep him är gripande utan att bli banal. Baby Dry Your Eye kanaliserar en hel massa energi och ger verkligen lyssnaren en kick, förutsatt att man gillar sprakande pop. Det häftiga är verkligen att man kan höra på Marit Bergmans röst att hon verkligen inte håller tillbaka utan ger allt på den här skivan. Det är cool.

Jag köpte Yellow Submarine i tron att det ingick extramaterial med en dvd, ett litet runt klistermärke antydde detta men det skulle visa sig vara att det stod något i stil med Yellow Submarine finns nu på DVD. Lurad. Yellow Submarine har ändå sin självklara plats i mitt cdskåp, för vem kan motstå låtar som Help From My Friends, Eleanor Rigby, Lucy In The Sky With Diamonds, All You Need is Love. Jag har inte fattat om denna skiva är något slags bokslut för The Beatles men det är ju låtar från en massa andra Beatlesplattor här. Om sanningen ska fram har inte Yellow Submarine roterat superhårt i min spelare men stundtals har den vädrats. Beatles har ju spelats så hårt så man får ju höra dem i tid och otid både i tv, film och radio ändå.

A Hard days night införskaffades någon gång på åttiotalet efter att jag sett filmen Can´t buy me love. Ni vet killen som jobbar extra för att köpa en skinnjacka till tjejen som han egentligen inte har någon chans på. A Hard Days Night måste varit en av de plattor som Beatlarna haft mest hits på? Nu kanske någon fanatiker skriker men rätta mig gärna om jag har fel. Här är det rak okomplicerad poprock ala Lennonmcartney, favoritspåret är helt klart Any Time At All, den är på något sätt mycket bättre än alla de andra spåren mer rock och mer äkta.

RINGO 1964: "We went to do a job, and we’d worked all day and we happened to work all night. I came up still thinking it was day I suppose, and I said, ‘It’s been a hard day…’ and I looked around and saw it was dark so I said, ‘…night!’ So we came to ‘A Hard Day’s Night.’"

Om Abbey Road var min favoritskiva med Beatlarna så är Rubber Soul tätt efter på andra plats. Rubber Soul låter ju inte alls lika som Abbey Road men har alla de där självklara låtarna som Drive My Car, I´m looking through you och så vidare. Den är inte spännande på samma sätt som Abbey Road utan mera rakt på sak. Ja någon Beatlesexpert kan utveckla det här vidare, det är bara min högst oproffessionella åsikt.

Abbey Road är mitt favoritalbum med the Beatles, jämfört med mina övriga Beatlesplattor är Abbey Road skönt laidback, inte flummig men rökig på något sätt, då menar jag rökig som i rökig maltwhiskey och cigarr inte bong. Come Together är ju en sån låt som på något sätt gestaltar begreppet cool. Låtmaterialet på Abbey Road är brokigt på ett sätt som det blir när nästan hela bandet skriver låtar på egen hand och sätter ihop det på en och samma skiva. Here comes the sun som jag tror Harrison skrev är den låt jag gillar allra mest på den här skivan. Something är också helt underbar och humorn i Maxwell´s silver hammer är hur skön som helst. Abbey Road måste vara en av de heligaste av graalar som moderna band öser inspiration ifrån.

Ja Ill Communication är ju nästan bättre än föregående skiva, den har lite mer upphottad ljudbild och flirtar friskt med sjuttiotalsfunken och självklart rocken från samma tid. Jag skaffade den här skivan före Licensed. Anledningen till att jag fattade tycke för Beastie Boys var ju helt enkelt Sabotage, framförallt videon Sabotage regisserad av Spike Jonze. Sabotage är förmodligen en av de bästa rockvideos som gjorts, den är i alla fall däruppe med Sledgehammer, Take on Me och Money For Nothing. På spåret Get It Together (44 sekunder in i låten) där hör en millisekund av en stönande James Brown, typisk Beastie Boys humor, inte just att de samplat The Godfather of Soul utan att det är en så kort sampling.

Licensed To Ill är ett av några få hiphopalbum i mitt cdskåp, den inhandlades på resande fot i Prag för en spottstyver. Licensed To Ill är väl Beastie Boys när de är som bäst, det är humor och det svänger. Lyssna till exempel på She´s Crafty, det är avskalat från moderna ljudfinesser det är en ghettoblaster med beatsen ett par skivspelare med ett gitarriff och sedan en helt galen text. Det är bra skit det här.

1993 kom den här skivan och gjorde intryck. Jag hade sett The Bear Quartet på Dalarock i Hedemora, om jag såg dem innan jag köpte den här skivan eller inte spelar inte så stor roll. På Cosy Den låter The Bear Quartet sådär skönt ostämt och man anar starka influenser från amerikanska Sonic Youth, de låter också en smula Dinosaur JR. I början på nittiotalet upplevde Sverige en stark musikrörelse från norra sverige det var flera band som till exempel Popsicle, Fireside, This Perfect Day med flera som vädrade morgonluft där The Bear Quartet och Popsicle var helt outstanding. Mattias Alkberg från Bear Quartet har ju givit ut en del soloplattor på senare år men inget som kommer i närheten av nerven i The Bear Quartet.

Det fanns en tid när man läste tidsskriften Pop eller magasinet Pop och i ett nummer hade sveriges musikjournalistelit enats kring vilka popalbum som var världens bästa genom tiderna. Jag minns inte riktigt om Pet Sounds hamnade högst upp, förmodligen var det Sly And Family Stones There´s A Riot Going On som låg som den bästa skivan någonsin. Pet Sounds var väl tvåa. Beach Boys var aldrig min påse te när jag var ung och det berodde på att så mången epaburen ungdom spelade ihjäl deras surflåtar i sina bilstereos. Men dagen kom och genom tidningen Pop upptäckte jag Pet Sounds där den var uppskriven till skyarna och Pet Sounds var en helt annorlunda mot den Beach Boys musik jag hade hört. Det är en sån skiva som man bara måste ha om man tycker om musik. Here Today är enligt mitt huvud en av de absolut bästa låtarna som skrivits och Hang On To Your Ego är också fullkomligt briljant. Bonusspåret, den instrumentala Trombone Dixie är ju en defilering i musiscerande för att använda en sliten travterm. Shit vilken bra skiva.

Första Bao! skivan hette väl egentligen inte Bao! Utan Benny Anderssons Orkester. Den här skivan är en ganska skön kontrast till allt rockande emellanåt och ingen skiva som jag skäms det minsta för att äga. En vän till min bror som är hårdrockare sedan barnsben visade vägen någongång på nittiotalet genom att köpa Benny Anderssons skiva med enbart fågelljud. Riktigt så utspejsad har jag ännu inte blivit men den här plattan fyller en funktion i cdskåpet helt klart och man behöver inte heta Kent Flanell för att tycka om Vår sista dans, Helen Sjöholm har ju faktiskt en helt förförisk sångröst.

Amerikansk punk på högvarv. Gillade man Offspring så var väl Bad Religion lite mer ärlig punk. Att snubbarna i Bad Religion blev mångmiljonärer är väl en helt annan järnfemma. Det är 22 låtar med det bästa som bandet har gjort och en bra investering i vilken skivsamling som helst. Är man född på 70-talet så börjar man hoppa om 21st Century digital boy spelas på en fest, så är det bara.

Badly Drawn Boy kom till mig genom tvrutan år 2000, det var musikjournalen som hade en liten special med honom och det är jag tacksam för. The Hour Of The Bewilderbeast är en riktigt bra skiva, den är väldigt brokig men det stör inte alls och vad kan det bli med en skiva som har hela 18 låtar. Inledningen med The Shining är skönt poetisk på något sätt, Pissing In The Wind är mörk men har ändå ett uns av humor. År 2000 var inte något höjdarår för musiken, åtminstone inte vad jag kan minnas så den här skivan kom lite som ett ljus i mörkret.

Bossanova Swap Meet är Atomic Swings andra album och gick ganska snabbt från att vara en ordinariepris skiva till Nice Price. Ändå tycker jag nästan att den är bättre än debuten A Car Crash In The Blue som innehöll alla hits. På Bossanova broderar Atomic ut i större landskap men det finns inte samma direkta hits som på föregångaren. Att keyboardisten Micke Lohse kommer från samma stad som mig kanske också fick mig att skaffa ett Atomic album. Låtarna då, ja So In Need Of A Change är ju riktigt bra och håller fortfarande, Ronnie Spector gör sitt jobb riktigt bra. Suburban Wing är också en skön lite mer lowtempo låt i slutet.

Free All Angels kom sex år efter Ash´s hypade album 1977 och det känns lite som en sån platta som gjorts för att fullfölja en skivbolagsdeal. Jag vet inte ens om Ash spelat in något mer efter Free All Angels. Skivan är inte alls dålig men den saknar den glöd och vitalitet som 1977 hade. Det låter mer välpolerat och aningen mer sansat. Det finns bra spår som Shining Light, Burn Baby Burn.

Jag tror att 1977 är döpt efter det år som bandmedlemmarna är födda. 1977 är en riktig stänkare och man blir förvånad över hur några som ser så snälla ut kan låta så mycket. 1977 har spelats flitigt i min spelare även om den de senaste åren stått i träda. Det finns några givna hits på den här skivan och det är Goldfinger, Girl from Mars och Angel interceptor alla blev singlar. Sista spåret erbjuder också lyssnaren på en inte alltför angenäm överraskning åtminstone inte om man har känslig mage.

Trailer är en tidig Ashplatta från 1994. Den är rockig och riktigt bra. Belfastbandet Ash gör det som de är bäst på rak rockig pop om man nu kan skriva så. Skivan inköptes efter inkörsporten Angel interceptor. Höjdare på Trailer är Jack Names The Planets och framförallt Uncle Pat sedan kan man roas lite åt titeln Hulk Hogan Bubblebath som har ett fett metalintro.

Den här skivan fick jag i födelsedagspresent av en gammal flickvän. The Ark är väl ett trevligt band och musikaliskt kompetenta inom sin genre. Jag önskar gärna att Ola Salo och kompani får ett internationellt genombrott, de borde få det om det var någon logik i musikvärlden. Men musikvärlden är ju allt annat än logisk, hur skulle man annars kunna förklara att Crazy Frog hamnar etta på försäljningslistan i England? Jaja. We are the ark är alltså helt okej men man kan hellre lyssna på Bowie. Ola Salo har ändå kanske den bästa pipan som finns i Sverige, stundtals tror jag också att han sjunger bättre än Bowie, kanske lite för skolat ibland. It takes a fool to remain sane är plattans bästa spår.

Funeral måste ha varit 2004 års bästa album och 2005. Jag köpte det först 2005. De hade tydligen spelat på Debaser redan 2004 och jag förbannar mig för att ha missat den spelningen för albumet Funeral är nog det bästa som kommit ut på flera flera år. Albumets absoluta höjdpunkt är spåret Wake Up men alla låtarna är bra. Skivtiteln är ju dyster men det speglar skivans innehåll dåligt för man känner sig snarare hoppfull när man hör låtar som just Wake Up. Albumtiteln kom till på grund av att de flesta medlemmarna i Arcade Fire förlorat någon närstående tiden innan inspelning och alnumet är dedikerat till hela nio personer. Arcade Fire kommer från Montreal, Canada och har sex medlemmar på skivan kan man höra de flesta klassiska instrument som finns, alltifrån fiol till xylofon.

Den här skivan köptes av Folk å Rock Ingemar i Borlänge. I ärlighetens namn så har jag inte lyssnat så mycket på den.

Angels With Dirty Faces är en promotioncd/compilation från Burning Heart som jag fick av sångaren i Voice Of A Generation (Kalle Haglund). Den innehåller låtar från band som The Business, Liberator, Voice Of A Generation, The Skalatones, Dropkick Murphys, och Chickenpox. Det är väl ganska genomgående punk förutom Liberator då som är väldigt mycket ska. Rebels in The Corridor med Voice är en riktigt bra punklåt och Dropkicks Streets of Boston röjer friskt den med.

Den här skivan köpte jag mest för att en gammal klasskompis från gymnasiet var så förtjust i Alien Sex Fiend. Jag köpte den för något år sedan, det var bara ett infall liksom, någon känsla av att det här måste jag lyssna på. Jag har knappt lyssnat på den här skivan så jag kan inte säga om det är bra eller dåligt. Vad jag kan förstå så är det Goth-rock och sångaren ser ut som en skräckfilmsversion av Robert Smith. Den här utgåvan består av två cdskivor och första singeln ut är Ignore the Machine och den är faktiskt ganska bra hör jag nu.

Jar Of Flies Ep´n kom ut 1994 när man hade lyssnat på Nirvana, Soundgarden och till viss del Pearl Jam. Jar of Flies är lika dyster som skivomslaget. Den har sju dystra spår och varje gång jag hör den idag så påminns jag av Layne Staleys livsöde och får extra ångest. Staley dog av en heroin och kokainöverdos den 5 april 2002. Det sägs att det tog ett par månader innan han hittades livlös i sin lägenhet i Seattle. Att han dog på samma datum som Kurt Cobain fast åtta år senare känns makabert även om det bara var en slump. Jar of Flies är ändå en bitterljuv samling låtar. Nutshell är vacker men mörk som hela skivan och jag lyssnar sällan på den här typen av musik idag även om den helt klart stått sig bra och fortfarande håller såhär tolv år efter grungens peak.

Man kan undra varför jag har den här skivan. Antagligen köpte jag den i något väldigt svagt ögonblick på grund av titelspåret Against All Odds med Phil Collins, jag önskar att jag kunde säga att det var på grund av Stevie Nicks Violet and Blue som faktiskt är bra men är rädd för att det skulle vara lögn. Det finns också en förskräcklig låt med Peter Gabriel (Walk Through The Fire) som verkligen andas billigt åttiotal sedan Big Country´s Balcony och den är inget vidare den heller. Skivan i sig är som ni förstår ganska värdelös och tar upp onödigt utrymme i cdskåpet.

Rocks är en sån skiva som spontaninskaffades, den var troligen en niceprice cd på Konsum. Rocks är som titeln antyder en riktig rockrökare även om betydelsen kanske syftar till rocks som i diamanter. Den har kanonlåtar som öppningsspåret Back In the Saddle och min personliga favortit, den lite lugnare Home Tonight. Jag antar att Aerosmith anno 1976 konsumerade alla kemikalier som kom i deras väg, åtminstone om man får tro allt man läst och hört. Inte mycket av detta märks dock på rocks där de flesta låtarna är mycket välavvägd rock n´ roll och musiscerande på hög nivå. Jag har även Aerosmiths album Pump på vinyl.

Gold köpte jag direkt när den kom 2001. Många pratade om Ryan Adams och en kompis kompisar pratade så väldigt väl om honom och denne Adams spelningar i Stockholm. Min första reaktion var väl säkert likt många andras, namnet "Ryan Adams" hur kom det sig? Fortfarande vet jag inte svaret på det om det är ett taget namn som en motpol mot Bryan Adams. Troligen är Gold ett av de album i min skivsamling som spelats mest i min skivsamling. När jag vid tiden bodde i en liten etta på Kungsholmen spelade jag den varje dag en månad i sträck. Grät nästan till den ohyggligt vackra When the stars go blue (som senare skulle slaktas av ingen mindre än Bono). Firecracker, Nobody Girl, Rescue Blues är också helt solida låtar. Skivan är tidlös men ändå med rötter i den amerikanska singer-songwriter traditionen. Tydligen bodde Adams på legendariska Chelsea Hotel på Manhattan vid tiden när detta album skrevs, jag vet inte om det påverkat kreativiteten nämnvärt eller om han nått samma resultat ändå. I vilket fall som helst är den här skivan en 10/10 i min bok.

Hymns To The Stone inköptes 1994 då jag lyssnade på mycket musik som går in i genren "stonerrock" vilket syftar till att man skulle vara stenad för att skapa sån här sorts musik. Värdelöst genrenamn tycker jag, hursomhelst låter Acrimony lite som Black Sabbath och gör det helt okej, de låter också mycket som Kyuss. Skivan är helt ok men inget mer. Den har inte roterat särskilt mycket i min cdspelare. Acrimony är från Wales om jag inte läser helt fel och skivan är utgiven på Godhead Recordings. Svensk distributör House of Kicks. Ska ni lyssna på "stonerrock" skaffa hellre Blues for the red sun med Kyuss eller vadsomhelst med Black Sabbath.

Dirty Deeds Done Dirt Cheap står först i min cdhylla. Jag har aldrig varit ett stort AC/DC fan men efter att en vän som spelar i ett hårdrocksband sa orden "hur kan du gilla Hellacopters om du inte lyssnat på AC/DC?" så blev den här skivan inköpt. Jag gillar titelspåret mest och tycker att Bon Scott sjunger väldigt bra, riffet är ju också en rockklassiker min andra favorit är sista låten Squealer. Annars gillar jag andra AC/DC låtar mer som inte är med på den här skivan. Låtar som Back in Black och For those about to rock är spår som är mina favoriter från de hårda rockarna down under. Även hockeyrocklåten "Thunderstruck" har en plats i mitt hjärta. Dirty Deeds Done Dirt Cheap spelades in 1976 och producerades av Vanda & Young.

Mina skivor är ett koncept som lånats från cdhyllan. Ett genialt bloggkoncept som går ut på att man skriver några rader om sin cdhylla från A-Ö. Så here we go.