Ok jag kliver ur den här bloggens koncept för en postning. Jag försökte göra en video i R.E.M.´s open source grej, dvs man får ett antal filmklipp och kan göra om videon efter eget tycke. Jag la dock till en hel del eget animerat material. Kolla här om ni vill: http://www.youtube.com/watch?v=dZmiiHNZY4s

1992, ett år efter att R.E.M. släppt sin stora genombrottsskiva Out Of Time kommer Automatic For The People och den inköptes reflexmässigt. Automatic är minst lika stark som Out Of Time och inte lika spretig som föregångaren. Det är mer flyt över hela skivan och det hänger ihop bättre. Det inleds med den suggestiva Drive som också var första singeln om jag inte missminner mig, en briljant låt. Sen lullar de på med Try Not To Breathe, The Sidewinder Sleeps Tonite och sen kommer en av deras största hits Everybody Hurts, videon till denna är så klockren. Everybody hurts är en av de bättre låtar jag vet. Nästa låt som satt stora spår är den geniala Man On The Moon som vad jag kan förstå handlar om den amerikanska komikern Andy Kaufman. Det blev ju senare en långfilm med den inte helt okände Jim Carrey i rollen som Andy. Sen kanske man trodde att det skulle vara slut på godbitarna men icke. Det näst sista spåret, Nightswimming är också otrolig.

Året var 2001 och duon The White Stripes ifrån Detroit släpper sitt tredje album. Meg och Jack, förmodligen det mest färgkoordinerade bandet som finns, alltid vitt, rött och svart, på precis allting. Posters, skivomslag och kläder, ja allt går i dessa färger. Nu börjar jag låta som en modebloggare (hemska tanke). Ok, men skivan då, den är helt ok men den har inte naglat sig fast så mycket att jag känt ett behov av flera titlar. Kan dock inte förneka att Fell In Love With A Girl är en riktigt bra låt. Den och folkmusikaktiga Hotel Yorba är skivans höjdpunkter för mig. Men coola är dom, kanske to cool for school.

New Orders "Republic" från 1993 var för mig en av de bästa pop-plattorna från den första halvan av nittiotalet. Den här skivan är något sönderlyssnad men nu har den legat på lagring under några år för att göra sig påmind igen. Förstaspåret "Regret" håller fortfarande mycket hög klass och skivan i övrigt håller väl hyfsat även om den mer känns som ett dokument av sin tid. Jag minns att den var ganska haussad av den svenska popexpertisen med Lokko i spetsen när den kom.

Jag vandrar vidare i denna ändlösa musikresa och kommer långt ner i samlingen och stannar vid denna moderna klassiker. Weezers debut från 1994, fylld med bra pop eller är det rock? Skitsamma, i USA skulle det väl kategoriseras som alternative. Jag har ett Weezerminne från Dala-Rock i Hedemora och det speciella var inte bara att få se bandet för första gången utan att sångaren Rivers Cuomo genomförde spelningen med hjälp av kryckor (om jag inte har drömt detta? hjälp mig någon). Sedan har jag lyckats se dem på gamla Gino i Stockholm där de genomförde en ganska stel spelning med en lika stel publik. Nåväl, debuten blev ju ett dramatiskt genombrott för bandet och framförallt var det ju "Buddy Holly" som hade mest genomslag och videon till densamma, vilken video, jösses. Resten av skivan är ju också helt grym, de flesta låtarna är klassiker för mig, "In The Garage", "My Name Is Jonas", "Undone (The Sweater Song)" och "Say It Ain’t So". Jag kan inte plocka ut vilken som är bäst, det är för svårt. Detta är i vilket fall som helst en av de skivor jag lyssnat mest på.

Ok, tillbaka till bokstaven A ett tag eftersom det tillkommit ytterligare några titlar där under 2007 som jag ännu inte orkat skriva om. En av dem var The Apples In Stereo´s "New Magnetic Wonder" som innehåller hela 24 spår(!), såklart är flera låtar under minuten annars skulle de ju inte få plats på en cd. Sedan betyder det ju inte att kvantitet slår kvalitet men här finns trevlig glad sprudlande pop och det är lätt psykedeliskt på en del ställen. Jag gillar framförallt låtar som "Play Tough" och "Sunndal Song" det påminner om Beatles. Skivan kom ut 2007 och släpptes på Yep Roc Records. Bandet kommer ifrån Denver, Colorado och bildades 1992. Bandets huvudfigur är producenten Robert Schneider, som b la har producerat Neutral Milk Hotel och Olivia Tremor Control. Summa sumarum, New Magnetic Wonder är en helt okej skiva men knappast något av poppens landmärken.

http://www.myspace.com/theapplesinstereo

http://www.applesinstereo.com/ 

Om jag skulle uttrycka mig på engelska om mig själv och mitt nyfunna förhållande till Disfear så blir det nåt i stil med att jag är "mildly retarded" för VARFÖR har jag inte förstått att lyssna på dem tidigare. Det är sannerligen en stor skandal i mitt lilla universum. "Live The Storm" utgiven på Relapse är bandets åttonde album om jag har räknat rätt och det svänger utav bara f-n. Paralleller med The Haunted är inte långt borta även om detta är mer hardcore/punk. "The Cage" och "The Furnace" är svinbra låtar och de påminner också lite om Converge, om dessa skulle tagit ett par kilo av nån besynnerlig drog. Live The Storm är förmodligen det bästa skivsläppet hittills 2008. Jag tackar återigen Pinhead för detta tips.

Juno i filmen med samma namn har en Gallows t-shirt, bara en sån sak. Det här är fanimej den bästa skiva jag hört på väldigt länge. Gallows är ifrån Watford - England och Orchestra Of Wolves är deras debutalbum. Vilken debut sen, det är ett sjuhvetes ös från första takten till sista. Jag är bara så puckad att jag köpte albumet med 12 låtar istället för det som släpptes senare med 16 låtar (ja det är "samma" album, alltså samma titel). Musiken är hardcore punk. Bandet bildades 2005 och signade nyligen ett fett fyraalbumkontrakt med Warner. Jag tror att Gallows kan bli riktigt stora.

http://www.myspace.com/gallows

Abandon Ship - Youtube 

Lykke Li "Youth Novels" från LL recordings 28 januari 2008, 12 låtar svensk electronica. Shit jag blir smått fascinerad när det ploppar upp artister som Lykke Li i den svenska myllan. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är drömskt, vackert och det känns sårbart. Förhoppningsvis slår LL igenom med dunder och brak. Första hitlåten "Little Bit" är ett faktum men jag tycker att plattans förnämsta spår är "I’m Good, I’m Gone". Ploppar man i Lykke Liplattan i Last fm så får man en similar artists lista som är i stil med Taken By Trees (ex Concretes Victoria Bergsman), Familjen, TTA och Air France m fl. Har dock hört för lite av dessa för att dra någon slutsats. I vilket fall som helst så känns det som "Youth Novels" kommer bestå som ett av årets mest lyckade skivsläpp, då har jag ännu inte lyssnat på den nya Disfearplattan, eh skilda världar.

Mer här: http://www.revolver.nu/artikel/?article_id=2221

Kortis i The New Yorker

Myspace: http://www.myspace.com/lykkeli

Officiell webb där kan ni ladda ner finfina "Tonight" - gratis.

Sådärja, nu var det färdiglänkat för den här gången. 

Ytterligare ett nytillskott till skivsamlingen är Band Of Horses "Cease To Begin" som för mig hitills har varit en mycket angenäm musikupplevelse. Det hela börjar med den briljanta "Is There A Ghost" och fortsätter med "Ode To LRC" som är minst lika bra. LRC står för "little red caboose" som ungefär kan översättas en liten röd stuga. Stugan lär ha funnits i verkligheten vid en strand mitt ute i ingenstans och sångaren Ben Bridwell spenderade en del tid där och fann en loggbok eller dagbok som visade på att stugan bebotts av människor som haft det svårt och velat fly från verkligheten. Bridwell säger också (jambase.com) att det var som en pilgrimsresa att komma dit, ingen elekricitet eller mobiltäckning. Skivan då, ja det är lite småmelankoliskt och vemodigt här och där men det finns ändå nån slags positiv underton (lyssna på "The General Specific"), åtminstone för mig. Gillar man Neil Young, R.E.M. och DCFC så kanske det här passar som handsken.

Ben Bridwell - Foto: Christopher Wilson

Band Of Horses: Running Deep. Jambase.com

Is There A Ghost (youtube)

Hail Social är en Philadelphiabaserad kvartett som på denna "Modern Love and Death" ger oss 13 helt skapliga synthlåtar. Dayve Hawk som sångaren heter har en röst som håller god klass och det låter generellt sett väldigt bra. Om man ska bedöma hela ljudbilden så kanske man kan anmärka på att hela kalaset är en smula slätstruket. Bandet har släppt ett självbetitlat album före detta och då lät det tydligen mer rock. Men här har man helt lämnat gitarrerna till förmån för synthar. En viss New Ordervibb kan man känna på några ställen och lite Hot Chip men Hail Social kommer inte riktigt upp i deras klass, New Order stilen blir speciellt tydlig på "Cherry-Cola Funk" Trots detta känns "Modern Love and Death" som mycket trevlig platta. Mina favoritspår i skrivande stund är "One U Love" och titelspåret.

http://www.myspace.com/hailsocial 

Alldeles nyinskaffad är Feist´s "The Reminder" och det tycks vara en alldeles utmärkt skiva. Leslie Feist född 1976 är även med i Broken Social Scene, som även de är ett bra band. Musikbyrån i Sveriges Television la detta album på första platsen över 2007 års album, det återstår väl att se om jag kan hålla med dem om det. Det jag har lyssnat såhär långt bådar som sagt ändå väldigt gott och den mest påtagliga låten är just nu "1 2 3 4" som spelats ganska flitigt i radion. Leslie Feist har lite släktdrag med Regina Spektor tycker jag och sämre kan det va, för mig känns Feist dock som ett strå vassare. För övrigt så är detta mitt första cd-album med sån där ny ask med runda hörn, bara en sån sak.

Jag får en skicka vidare lista av bullshit bulletin a.k.a cdhyllankillen. Jag får bokstaven "U" och ska följdaktligen skriva om en artist som börjar på U och gjort en bra låt som jag tycker om. Ok. Här skulle jag kunna valt coola Unida med nånting från deras "Coping With The Urban Coyote", nåt med Underworld eller Urge Overkill. Men men, det blir U2 och deras tribut till Billie Holiday nämligen "Angel Of Harlem". Jag gillar den låten mycket, den är som ett dokument över bandets utveckling, stämningsfylld och själfull. Ja det är riktigt bra. Om jag ska manövrera mig vidare från utmaningen och göra några övriga kommentarer kring "Rattle And Hum" så kan man väl säga att jag gillar deras Beatlescover "Helter Skelter" sen är det kanske inte helt musikjournalistiskt korrekt att gilla "Van Diemen´s Land" som The Edge gjort, men jag gillar den och är ju inte heller någon musikjournalist. Så blev det med U och jag ska skicka nästa bokstav vidare som alltså blir V. Bokstaven V får gå till Pinhead och Deepedition.

Här hoppar vi fram och tillbaka i den alfabetiska ordningen och hamnar på ett engelskt Jungle/Drum ´n´bass/Club/Dance-album, eller rättare sagt dubbelalbum. Det är den andra volymen av LTJ. Bukems Logical progression projekt och här har han teamat upp med Blame som mixat en av skivorna. Ja det är s.k Jungle och min kunskap inom klubbmusiken är som tidigare sagt inte särsklilt stor men jag konstaterar att skivan som kom 1997 fortfarande har bra sväng.

A Girl Called Eddie heter egentligen Erin Moran och är ifrån Neptune, New Jersey. Hon gör popp med lite soulinslag och är en singer/songwriter helt enkelt. Framförallt så har Erin en mycket trevlig röst. Skivans bästa spår är "The Long Goodbye" följt av "Tears All Over Town" och "Golden", men "The Long Goodbye" är helt magnifik och jag förstår inte riktigt att den inte fått större genomslag. "Bruised, aching songs of loss, abandonment and failed dreams" skriver ett fan om denna skiva och jag kan inte annat än instämma. Det är inga solskenshistorier som presenteras direkt men det är vackert väldigt vackert. Skivan är ifrån 2004 och släpptes på Anti records. Tack till denna bloggpersonlighet som gjorde att jag upptäckte den här skivan.

Stars öppnar sin skiva med en äldre herres röst som säger "When there´s nothing left to burn you have to set yourself on fire", lite mysko men det sätter sin prägel på stämningen till första spåret "Your Ex-lover Is Dead" som är en otroligt vacker duett och Amy Millan har en vacker röst. Låten är förmodligen också den starkaste på hela skivan. Skivan är från 2005 och bandet är ifrån Kanada. Skivan får hela 8.4 av 10 hos Pitchfork där ni också kan läsa en lååång recension och grotta ner er i Stars.

Vi hoppar till bokstaven O och kommer fram till Oasiskatalogen i cdskåpet, här finns de flesta titlarna utom de allra senaste. Häromdagen lyckades jag se en Oasisdokumentär på småobskyra Tv4 Fakta. Intressant och underhållande att se bröderna Gallagher kommentera denna deras första skiva. Det påstods att detta var nittiotalets viktigaste skiva tillsammans med Nirvana´s "Nevermind" och framförallt en av de bästa debutskivorna som överhuvudtaget gjorts. Kanske är det så. Oasis debut är ju fylld av riktigt sprakande låtar: "Rock ´n´Roll Star", "Live Forever", "Columbia", "Supersonic", "Cigarettes And Alcohol" med mera. "Live Forever" blev deras mest monstruösa hit men jag vet inte om det är min favorit. Jag håller med om att detta var och är en viktig skiva för den moderna poppen samtidigt som jag inte är helt spiksäker på att låtarna kommer att stå sig så länge som de själva tror. "Live Forever" har möjligen störst potential att överleva längst. Men skivan i sig håller förmodligen för den inbitne Oasisfanatikern, vad jag menade var att det är svårt att nå Beatles och Elvis odödlighet i dessa dagar. 1994 kom skivan och det gick snabbt för Oasis att gå från indieband till ganska stora scener. I dokumentären sades att Noel hade femtio låtar klara innan de gick in i studion med sitt kontrakt med Creation. Material nog för en uppföljare alltså. Den som gillar Oasis bör också kolla upp singlarna från "Definitely Maybe" där finns många bra spår som b-sidor.

"Consequence Music" är Dextros debutalbum och släpptes i år (2007). De kategoriseras närmast som lågtempo electronica. Det är en Glasgowmusiker vid namn Ewan Mackenzie som står bakom detta projekt som är ganska psykedeliskt och drömskt. Det är mestadels instrumentalt och vackert med många olika instrument. Köpte skivan efter tips från skivgurun Pinhead.

Av någon märklig anledning så fick jag ett infall i ett lätt berusat tillstånd att klicka hem tre Dave Matthews plattor på Ginza, vilket jag såklart ångrade dagen efter. Men men nu står de och dammar. Det var väl inte direkt min kopp te det här om man säger så. Jag orkar inte skriva om alla tre och knappt den här. Titelspåret är inte helt värdelöst, "Some Devil" är rätt ok men resten är inget jag reekommenderar.

Amerikanskt, elektroniskt och indiepoppigt är Ben Gibbard (Death Cab For Cutie) och Jimmy Tamborello´s projekt The Postal Service. 2003 kom "Give Up" men det var först något år senare jag kom att införskaffa denna skiva, genom att först upptäckt Death Cab. "Give Up" är en genomgående bra skiva som är ett välkommet avbrott till det traditionella rock/pop spåret. Här finns riktiga godbitar som "Such Great Heights", "Recycled Air" och "We Will Become Silhouettes". Bandets namn uppkom genom att Tamborello skickade DAT-tejper med musiken via u.s postal service till Gibbard som la sången. Nu väntar jag med spänning på nästa album.

1996 kom detta album som väl är amerikansk collegerock (indie). Låten framför andra på denna skiva var "Popular" som just handlar om hur man blir poppis bland skolkompisarna. Man skulle nästan kunna säga att Nada Surf är ett one hit wonder men de har tydligen kommit tillbaka och blivit populära igen på senare år åtminstone i USA. Förutom hitten "Popular" finns en annan låt som egentligen är bättre i mitt tycke och det är "Stalemate".

Kolla in Nada Surf live med Stalemate:

http://www.youtube.com/watch?v=1HzINoS5HZo&feature=related

Detta album är från 2006 och var väl för mig en av det årets överraskningar. Linda Malmström sjunger så bra och med sådan närvaro att man baxnar när det är som bäst. Speciellt låtarna "All The Same" och "For A While" är riktigt bra. Det är lite country/folk känsla på det hela, man anar en del inspiration från Dylan här.

Amerikansk rock från 1994. Mother Tongue har väl knappast gjort sig speciellt kända i Sverige men detta är en hyfsad skiva som jag lyssnade på en hel del när den kom. Det är lite småfunkigt och tungt.

Och såhär låter deras "Broken":

http://www.youtube.com/watch?v=iyBCZ8WSNzI

Få skivor har väl banat väg för så mycket som "Nevermind" om vi nu ser till 90-tal. Det är också få låtar som man minns exakt vart man var och vad man gjorde när man hörde dem första gången. "Smells Like Teen Spirit" är en sån låt. Jag satt hemma i föräldrahemmet och kollade på MTV. Nirvana har betytt mycket för den musik jag lyssnat på genom åren och betytt en hel del som band för mig personligen. Det var en stor tragedi att Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv. Men om vi fortsätter att diskutera "Nevermind" så är skivan mer än bara "Smells Like Teen Spirit", "Come As You Are" och "On A Plain" är fruktansvärt bra låtar. Skivan är från 1991 och känns lika aktuell idag som då, det är en sån skiva man inte vill lyssna för mycket på för att spara låtarna liksom.

Pengabrorsan är här och detta coveralbum med sina 10 låtar är verkligen gripande på sina håll. Första låten "Dom Vet Ingenting Om Oss" (skriven av Kirsty MacColl) är helt sjukt bra och jag tror att Springsteen önskar att han skrev den låten. Hela produktionen doftar för övrigt en hel del Springsteen. Sen har herr Wendin gett sig i kast med att tolka Tom Waits grymma klassiker "Downtown Train" och klarar det med bravur. Jag har inte tidigare imponerats jättemycket av Moneybrothers engelska skivor, denna platta är dock svår att inte ta till sitt hjärta. Det blir så direkt när det är på svenska helt enkelt. Köp den.

Här har vi en samlingsskiva från 2004 med det bästa av Mission Of Burma ett "post-punkband" som bildades i Boston 1979. Man kan väl knappast säga att de är speciellt kända i Sverige, kanske några har hört deras låt "That´s when I reach for my revolver" via Moby´s cover på dennes hardcoreplatta "Animal Rights". Vad kan man då säga om MB, ja det är ganska lo-fi, skramligt och bra, påminner stundtals om The Clash. Lyssna på "Academy Fight Song" den är bäst.

Hm. Ja det var inte igår man lade denna cdplatta från 1996 i spelaren och det verkar ha sin orsak. Det hela känns verkligen pretentiöst och ointressant. Det verkar som Manics storhet försvann med Richey James. Bandet gjorde dock en oväntat stark låt någongång runt 2000 i "Masses Against The Classes" den är verkligen värd att lyssna på. Ni får inte heller glömma den smått otroliga låten "Little Baby Nothing" som bandet spelade in med före detta porrskådisen
Traci Lords på sång. Den är sjukt bra.

Här har vi ett av J Mascis soloalbum från 2000 och det är en riktig höjdare om man gillar det Dinosaur Jr har ådstakommit. 11 låtar plus en extra singelskiva. Jämför man vidare med Dinosaur Jr (vilket är ofrånkomligt) så kan man väl säga att detta är lite mera renodlat från det värsta gitarrbrölet, lite mer melodiöst. Jag lyckades få se Mascis live på Studion i Stockholm någon gång efter att denna skiva släpptes, helt akustisk spelning med en mycket inåtvänd herre. Hursomhelst är detta ett mycket bra rockalbum.

Oj oj, det känns som en evighet sedan. 1993 kom denna självbetitlade Olle Ljungström skiva och den håller än, bitvis. Öppningsspåret "Hur långt kan det gå?" håller definitivt fortfarande som en bra popsång. Det var inte igår jag lyssnade på denna ska sägas och den väcker minnen från Hultsfred där en Olle i rutiga punkbrallor spelade sin musik. Detta är helt klart ett av de bättre svenskspråkiga popskivorna tillsammans med Hellman och Hellström. "Jag spelar vanlig" bara en sån låt räcker för mig.

Mark Lanegan´s "Bubblegum" är från 2004 och kan vid en första lyssning kännas som en spretig historia. Har man lite tålamod så växer dock skivan för varje lyssning. På några spår har Lanegan dessutom sällskap med PJ Harvey och sämre kombination har man ju hört. Skivan är ganska omväxlande från lågmälda mörka låtar till rock i lite snabbare tempo som inte är helt olik Queens Of The Stoneage, vilket kanske har sin förklaring i att Lanegan samarbetat med Josh Homme tidigare. Skivan är också inspelad i den legendariska stonerrock studion Rancho De La Luna, Joshua Tree i Kalifornien, där Kyuss spelade in sina skivor. Ni som gillade Screaming Trees i grungeeran lär inte bli besvikna på Lanegans solo heller, han låter fortfarande lika bra om inte bättre. Lanegan är troligen en av de bästa rock´n´roll rösterna som finns idag.

Leviathan släpptes i Usa 31 augusti 2004 och den hittade till cdskåpet under hösten samma år. Mastodon är ett av mina absoluta favoritband när det kommer till tungt sväng. De visar prov på ett brett musikaliskt spektrum. De kan växla tempo och göra oväntade vändningar i sina låtar. Huvud cd´n innehåller 10 spår och extra cd´n har 7 spår. Det bästa spåret på skivan är utan diskussion "Iron Tusk" som är stenhårt och kör över en som en ångvält. Jag kan också rekommendera att se Mastodon live, det är en upplevelse.

Efter att som barn levt på en stadig diet av Okejtidningar så blev Mötley Crüe ett av husbanden redan när man var tioåring. Åren har gått och mycket har hänt sedan hårmetallen regerade. För något år sedan släpptes biografin över bandet "The Dirt" och jag blev inspirerad att uppdatera skivsamlingen med cdskivor med dessa gamla dårar. Jag tänker inte ägna så mycket tid åt att beskriva musiken, ni som vet hur det låter vet det. Sägas skall att det går att lyssna på detta fortfarande trots tidens tand och har man läst biografin så adderar det ytterligare en dimension.

Behöver kanske inte skriva så mycket om denna skiva, den innehåller alla självklara hits av John Lennon som soloartist och det mesta är såklart bra.

Vackert, tungt och även bombastiskt på sina håll.

Holiday - Madonna
Perfect Situation - Weezer
Big Girls Don’t Cry - Fergie
Just A Little Insane - Kristofer Åström
To The Sky - Maps
Fluorescent Adolescent - Arctic Monkeys
Elouise - Maps
End Over End - Foo Fighters
Wasted Little DJs - The View
Sultans of Swing - Dire Straits
Face For The Radio - The View
Lady Madonna - The Beatles

1987 släpptes detta album men det införskaffades senare någon gång i mitten av nittiotalet är min gissning. Surfer Rosa är en riktigt bra rockplatta med Frank Black i spetsen eller Black Francis som han kallar sig i Pixiessammanhang. Skivan innehåller hela 21 spår men de flesta är då ganska korta. Här finns den kanske mest kända Pixieslåten "Where Is My Mind???" som blev framträdande i filmen Fight Club. Andra bra låtar är "Bone Machine", "Gigantic" och "The Holiday Song". Skivan har stått sig bra och känns fortfarande angelägen musikaliskt.

Fy fan vad bra!

1995 släpptes denna finfina powerpop-platta av den skotska kvartetten Teenage Fanclub. Det är tretton väldigt melodiska låtar som håller en hög kvalitet med få dippar. Grand Prix måste vara ett av de bättre popalbumen som finns i cdskåpet. Flera kanonlåtar finns som sagt och för att nämna ett par så får det bli; Sparky´s Dream och Discolite, mycket mycket bra.

Jag vet inte särskilt mycket om Duke Special, han är förmodligen engelsman eller kanske walesare och har en bra röst. Duke Special låter som en mix av Badly Drawn Boy och i vissa stunder Travis. Det är sockersöta ballader och visst är det bra när man är på det humöret, de flesta låtarna är pianobaserade med stråkarr. på sina håll.

Visserligen är detta ett skämtalbum men det hindrar inte Kyle Gass och Jack Black ifrån att stundtals rocka på riktigt bra och visst är det roligt också även om det ibland är på gränsen till det dryga. I vilket fall som helst så är "Tribute" fortfarande riktigt bra. Skivan släpptes 2002 och duon har hunnit släppa ett till album en långfilm och gjort en tvserie. Men om ni Gillar Jack Black så borde ni gilla Tenacious D. Faktum är att Jack Black har en riktigt bra rockpipa, vilket inte minst hörs på tidigare nämnda låt "Tribute".

Tenacious: fast; säker; ihärdig

Om ni gillar svängig rock av det tyngre slaget så borde ni köpa de här skivorna med Kyuss. Bandet finns tyvärr inte längre, sångaren John Garcia har återfunnits i olika konstellationer som Unida och Slo Burn, Josh Homme är i Queens Of The Stoneage och medverkar även i Eagles Of Death Metal och basisten Scott Reeder har nyligen släppt en efterlängtad soloplatta. Men köp de här albumen, ta "Blues For The Red Sun" först, "Welcome To Sky Valley" sen, efter den "…And The Circus Leaves Town" och avslutningsvis om ni har några pengar i spargrisen, köp (debuten) "Wretch". Kyuss är väl närmast att betrakta som genreskapande i den sk Stoner rock scenen eller Desert Rock om man så vill. Kyuss blev också kända för sina generatorpartyn ute i öknen.

1995 kom denna rockplatta och även flera titlar som Spine Of God finns i cdskåpet. Dopes To Infinity blev dock mitt första möte med Monster Magnet. Skivan håller än idag mycket hög klass, lyssna bara på andraspåret Negasonic Teenage Warhead. Detta album var 1995 i princip sönderspelat i min stereo och har väl därför på senare år inte spelats så mycket men som sagt så håller det än idag utan att kännas särskilt daterat.

Iron & Wine - Love and Some Verses
The Beatles - It’s All Too Much
Modest Mouse - Little Motel 
Che - The Knife
Fujiya & Miyagi - Ankle Injuries
Faith No More - Easy 
Graham Coxon - Tell It Like It Is
The Apples In Stereo - Sunndal Song
Yo La Tengo - Beanbag Chair
Weezer - Buddy Holly

Tvåmannabandet Jucifer bjuder upp till tunggung på den eminent doomiga "If Thine Enemy Hunger". Det svänger och manglar på i tung takt, tankarna går till White Stripes och det känns som det är flera gemensamma nämnare mellan banden även om WS inte är lika tunga som Jucifer. I musikpressen har man haft svårt att genrebestämma bandet, de har hamnat under många olika fack som "pop, doom, noise, punk, jazz, hardcore, emo, indie, trip hop, art metal, goth, glam, grunge, rock, surf" det kanske säger något om att man måste lyssna in dem för att själv få en uppfattning. För mig räcker det med att det låter riktigt bra när man är på humör för lite tyngre ljud.

"A Man Like Curtis" är ett samlingsalbum med soulkungen Curtis Mayfield och är flitigt spelad. Några av de mest självklara och nästan sönderspelade hitsen som "Move On Up" och "Superfly" finns med. Lite halvdant kanske att det saknas några riktiga Curtis album i cdskåpet, trots att man haft en bil med egentillverkad "Soul Train"- dekal.

Inte lika bra som Jamie T´s "Panic Prevention" men väl bra är The View´s "Hats Off To The Buskers". Skivan införskaffades efter att spåret "Wasted Little DJs" gått friskt på P3. Hats Off är rak rock producerad av Owen Morris och inledningsspåret "Coming Down" är riktigt nära de australiensiska rockarna Jet. Annars är skivan en smula ojämn men godbitarna gör den väl värd ett köp även om den som sagt inte kommer upp i samma klass som Jamie T.

1991 kom "Out Of Time" och framförallt "Losing My Religion" som närmast måste betraktas som en av de mesta hitlåtarna i modern tid. Tillsammans med Nirvana så var R.E.M. det som vevades runt mest på MTV vid tiden och det är inte utan att man blir en smula nostalgisk när man lägger i denna silvriga cdplatta i spelaren och lyssnar på "Radio Song" feat. Krs One, "Texarkana", "Shiny Happy People" och den redan nämnda "Losing My Religion". R.E.M. blev ett band som kom för att stanna i cdsamlingen. "Out Of Time" lär ha sålt i cirkus 4,5 miljoner exemplar, ingen dålig siffra i en relativt konjunktursvag tid. Mycket bra skiva, en modern klassiker.

Vad kan man egentligen skriva om Jamie T? mer än att de/han presterat ett utomordentligt bra rockalbum. Visst kan man ana lite Clash men bara lite och som om det skulle vara något dåligt, nej. Jag gillar verkligen "Panic Prevention" och skulle i princip kunna ge mig på att ge den full pott 10/10, man kan inte göra annat till skivor som har spår som "Salvador", "Calm Down Dearest" och radiohiten "If You Got the Money". Skitbra!

Jamie T - Calm Down Dearest
Built To Spill -  In Your Mind
The Strokes - Vision of Division
The Essex Green - The Late Great Cassiopia
Massive Attack - Karmacoma
Beach House - Master Of None
The View - Wasted Little DJs
Badly Drawn Boy - Promises
Marit Bergman - My Love
Electrelane - To The East

1992 gjorde detta Bostonband en cover på Simon and Garfunkels "Mrs. Robinson" och det blev en riktig hit och det var mitt första möte med Lemonheads. Den nämnda singeln införskaffades ganska snabbt och den innehöll andra spår som gav mersmak. Två år tidigare släppte de "Lovey" som är ett mycket trevligt album med en blandning mellan lite grungeaktig rock och lite lättare poptoner som på t ex "Half The Time".